Även innan mottagandet av detta otydliga svar hade Vehib återigen skrivit och bjudit kommissariatet att skicka delegater till Brest-Litovsk, där axelmakterna skulle inte spara på krafterna för att erkänna den transkaukasiska regeringen. 73 Den tyske experten Jäschke påstår att kommissariatet begick ett stort misstag genom att tacka nej till erbjudandet. Ukraina som deltog vid förhandlingarna i Brest-Litovsk erkändes av axelmakterna, vilka sedan tvingade Sovnarkom att erkänna denna gränsregions självständighet. 74 Dock skulle man inte i februari 1918 ha förväntat sig att det armenisk-georgiska socialistiska blocket skulle ha överseende med de "förrädiska" Brest-förhandlingarna, vilka trots allt hade initierats utan något godkännande från den konstituerande församlingen och var avsedda att krossa den ryska demokratin. Endast de georgiska nationaldemokraterna accepterade och godkände faktumet att Transkaukasus framtid inte längre var associerad med Rysslands öde utan var beroende av axelmakternas framgångar. 75
Den dag som hade utsetts till konferensen för de ryska gränsregionerna, 14 februari, dök inga representanter från Kiev eller Yekaterinodar upp. Tidigare hade den sydostliga unionen godkänt idén men hade avböjt deltagande p.g.a. av kommunikations- och transportssvårigheter, men den ukrainska Rada hade inte ens svarat på Gegechkoris kallelse. 76 Vrede och irritation uttrycktes av kommissariatet, sovjets regionala center, militära myndigheter och inbjudna ledare som möttes den fjortonde för att diskutera situationen. Paradjanian ansåg att det inte längre fanns något skäl till att förhala förhandlingarna med Turkiet, medan general E. V. Lebedinsky som hade ersatt Przhevalsky som överbefälhavare för fronten, påpekade att Ukraina genom att ha dragit tillbaka sina trupper från Kaukasus uppenbarligen inte var intresserat av något samarbete. Man var fortfarande orolig för de allierades åsikter och Ramshavili föreslog att man skulle underrätta dem om att Transkaukasus skulle inleda förhandlingar med Turkiet i avsikt att få garantier för att de bestämda zongränserna i Erzindjan-eldupphöret inte skulle kränkas. Till slut beslutades att Seim, det lagstiftande organet som fortfarande höll på att bildas, skulle bestämma grunderna för en fred. Under tiden skulle en specialkommitté förbereda förslag och kommissariatet skulle bestämma tiden och platsen för förhandlingarna med den osmanska regeringen. Gegechkori telegraferade denna information till Konstantinopel. 77 Den abrupta helomvändningen hos Tiflis policyskapare var direkt bunden till de alarmerande nyheterna från fronten.
|
