Det var cirka år 1885 som en armenisk rörelse för första gången grundades i Europa. Det var nödvändigt att införa två enkla och tydliga begrepp i armeniska massorna inom det ottomanska imperiet: nationen och frihet. Armeniska revolutionära föreningar tog på sig ansvaret för att sprida dessa två huvudbegrepp bland folket. Turkarna intensifierade dessa tankar genom sin okunnighet och sina övergrepp och missdåd och blev med tiden avskyvärde och olidliga för folket som hade vant sig vid deras överstyre. Men sedan, som om detta missnöje inte var tillräckligt stort, ökade turkarna detta missnöje genom att tolka all missnöje som revolution och alla protester som en kupp. De anklagade armenierna så mycket för att vara kuppmakare så att de till slut förvandlades till verkliga kuppmakare. De insisterade så pass mycket om att det inte existerar något Armenien i det ottomanska imperiet att armenierna fick veta om Armeniens existens och inom loppet av några år skapade hemliga föreningar vilka utnyttjade det ottomanska styrets nackdelar och misstag för sin egen publicitet och propaganda och spred tanken om ett nationellt uppvaknande och anskaffandet av självständighet för hela Armenien." 144
Och så var situationen i de armeniska provinserna inom det ottomanska Turkiet innan händelserna under 1894-1896 och det var just denna situation som blev till drivkraften för den armeniska nationens uppvaknande och utvidgningen av en armenisk revolutionär rörelse. Trots det som opportunister, vilka utnyttjade den ottomanska regimens handlingar och ouppmärksamhet och även de österlänningar av armenisk härkomst som förrådde sitt folk, har sagt så hade ingen annan armenisk rörelse kunnat vara mer rättvis än denna rörelse för försvarandet av det armeniska folkets egna rättigheter.
I verkligheten ville det armeniska folket, fortfarande, inget annat än att leva under anständiga och fridfulla omständigheter och utnyttja de mest grundläggande mänskliga rättigheterna för sin egen skull. 145 Behoven hos detta folk, precis som andra folk inom det ottomanska imperiet, hade vaknat upp av skäl som vi tidigare har beskrivit men även på grund av att de utsatts för orättvisa och förtryck. 146
Och även om det fanns individer som drömde om återbildandet av ett självständigt Armenien, efter flera år av slaveri, så kunde det inte betraktas som ett felaktigt önskemål eftersom man kan räkna upp ett 20-tal europeiska och orientaliska folk som hade samma drömmar vid denna tidpunkt.
Asquith har i sina memoarer nämnt ett samtal som han en dag hade med Gladstone. Denne store brittiska politiker, som ständigt visade sitt tycke och intresse för armenierna, har i följande mening försvarat de förtryckta folkens rättigheter och deras önskemål om ett självständigt liv: "När religiösa ledare eller präster nämner S:t Paulus ord om att man måste lyda världens ledare så glömmer de att lärjungen syftade på individerna och inte samhällen. Jag är för min egen del övertygad om att det inte finns något mer nedslående och demoraliserande för ett folk än att underkasta sig främmande styre och utstå de smärtor och lidanden som detta medför." 147
Mängden övergrepp och våld mot armenierna hade mångdubblats. År 1888 arresterades en av de kurdiska khanerna, Musahag som var ökänd för sina plundringar och mördanden, efter de europeiska stormakternas påtryckningar och dömdes i en ottomansk domstol.
|
|
|
