För förintandet av ett helt folk hittade de turkiska makthavarna åtskilliga medarbetare bland de förblindade och fanatiska massorna. Kommittén för Förening och utveckling konfiskerade de mördades egendom och blev stenrik på plundringen av de dödades egendom och besparingar. Och på så sätt utökades detta illdåd som var utan like i våldsamhet även med inslag av hat och avsky.
Även med avseende på dessa få beskrivanden om detaljerna på utföranden och de allra grundläggande skälen till folkmordet, är det svårt att inte lägga märke till de tydliga kännetecknen som mäsnkligheten fick återigen bevitnna 25 år senare i Nazityskland. Armenierna, tillsammans med grekerna, i det ottomanska riket, så som judarna i Nazityskland, utgjorde en minoritet som innehade en stor del av landets kapital, ådrog sig hatet och avunden från en ledande grupp inom etablissemanget och utsattes för en systematisk utrotning som syftade på att konfiskera deras ägor och kapital men även som hämnd för den högre sociala ställning som det "underlägsna" elementet hade skaffat sig över dess herrafolk.
Den 24 maj 1915 levererade de allierade nationerna en stämning till den ottomanska regeringen: "Massakrer har ägt rum från mitten av april i Erzurum, Terdjan, Eghine, Bitlis, Moush, Sasoun, Zeitoun och hela Kilikien. Invånarna i nära hundra byar runt om Van har mördats helt och de armeniska kvarteren i Van är belägrade av kurder. Samtidigt har den ottomanska regeringen agerat skoningslöst mot den försvarslösa armeniska befolkningen i Konstantinopel. Med avseende på detta nya brott mot mänskligheten och civilisationen, kungör de allierade regeringarna öppet till Höga portenen att de kommer att hålla samtliga medlemmar i den turkiska regeringen, så väl de som har deltagit i dessa massakrer, personligen ansvariga". 56a
Men så fort kriget hade tagit slut visade alla regeringar större intresse för att roffa åt sig rättigheter i Mindre Asien i Turkiet eller utnyttja de nya turkiska nationalisterna för förverkligandet av sina planer än för att åtala de turkiska makthavarna i en internationell domstol. Därför blev det de armeniska nationalisternas uppgift att 1920-1922, genom uppoffringar av sina liv, hämnas folkmordet på armenierna och enligt den franske forskaren E. Rossier "återställa den moraliska ordningen som hade skändats".
Det är även värt att påpeka att 1915 års brott mot mänskligheten slutade till turkarnas favör eftersom de lyckades att, efter första världskriget, tömma hela Västarmenien på dess infödda invånare och behålla den för sig själva och t.o.m., genom annekteringen av Kars och uppdelningen av den gamla Östarmenien, föra sin dröm om panturanism ett steg närmare förvekligande.
Detta dittills unika illdåd (med avseende på dess utsträckning), ett brott som enligt en fransk författare inte kan uppfattas i första stund, har varit fördelaktigt för sin utövare och har lämnat ett sådant historiskt spår att det inte dröjde länge innan det utnyttjades som mall. Bland de dokument som, efter andra världskriget, presenterades för brottskommissionen i Nürnberg mot Hermann Göring har man påträffat ett dokument som är ytterst viktigt i denna fråga. Detta dokument innehöll texten till de order som Adolf Hitler gav i sitt tal den 22 augusti 1939 i Obersalzberg till sina befälhavare inför det stundande anfallet mot Polen. I hans tal finns följande mening: "Vår styrka ska finnas i vår snabbhet och skoningslöshet. Jag har beordrat våra specialstyrkor inom SS att korsa den polska gränsen och mörda deras män, kvinnor och barn urskiljningslöst. Trots allt, vem kommer idag ihåg folkmordet på armenierna?" 9
Här, i fruktansvärdheten hos en handling vars oförskämdhet ingen berättelse kan beskriva, finns en stor vishet att dra lärdom ifrån för vårt sekel: det Armeniska Folkmordet är en föregångare som har upprepats ännu en gång och i framtiden, fram till den stund då det inte bevisas att denna brottsliga handling inte förde någon vinst med sig för sin utövare och var en onödig massaker, kommer den med största sannolikhet att återupprepas.
|
