Den 28 maj var armenierna i Jerevan säkra på att Alexandropol skulle återtas. Vissa hade till om med visioner om ytterligare avancemang ända till Kars. Denna dag vände sig Silikian återigen till befolkningen och trupperna och lovordade dem för deras okuvliga mod och förmanade dem "mot Alexandropol!" 32 Detta mål var nära att förverkligas när Silikian fick en förvånande order från överbefälhavare Nazarbekian. Striderna skulle upphöra eftersom nyheter hade kommit om att ett eldupphör hade ingåtts i Batum och Khatisian, Kachaznouni och Papadjanian höll på att förhandla om fred. 33 En vecka tidigare hade det varit svårt att hitta en enda armenier som inte hade välkomnat dessa nyheter, men nu hade omständigheterna förändrats och rösterna om misstycke och vrede ekade genom hela landet. De militära ledarna och Jerevans diktator, Aram, mottog mängder av krav på att ignorera ordern och att fortsätta avancemanget mot Alexandropol. Många uppmanade Silikian att utnämna sig själv som befälhavare och rädda nationen med vapnens makt, det enda språk som fienden förstod. Hur skulle ett eldupphör vara möjligt, nu när turkarna flydde, och tillåta inkräktarna att behålla fäderneslandets jord? General Silikian vägrade dock att följa detta råd och beordrade sina trupper att stanna upp. 34 Även om man allmänt anklagade och beskyllde armébefälet och det nationella rådet för att ha gått med på ett eldupphör, så var ledarna faktiskt tvungna att ta hänsyn till det faktum att lagren med ammunition antingen var tömda eller så gott som uttömda och att stora turkiska förstärkningar inte var långt borta. 35 Om man inte förhandlade fram fred och den segervissa vågen vände till turkarnas favör, skulle konsekvenserna vara katastrofala.
De 1:a och 2:a divisionerna i den armeniska armékåren lydde ordern, men Andranik som hade bildat en ny västarmenisk brigad vägrade att göra detta. Han fördömde det nationella rådet och Dashnaktsoutiun för förräderi. Han infriade sitt löfte att lämna territoriet för den så kallade republiken, som inte kunde vara något annat än en turkisk vasall, och drog sig tillbaka från Gharakilisa-Dilidjan och marscherade längs sjön Sevan, över Novo Bayazid, in i Nakhichevan. Hans tretusen man starka manskap åtföljdes av flera tusen västarmeniska flyktingar som tyckte att den högsta möjliga säkerheten endast kunde fås i generalens sällskap. Andranik hoppades att kunna nå norra Persien i tid för att kunna assistera de kristna assyrier och armenier som envist gjorde motstånd mot Halil Paschas osmanska 6:e armé nära Khoi och sjön Urmia och ansluta sig till de brittiska styrkorna som opererade i regionen. När den hämndlystna massan nådde fram till Khoi hade dock de kristna försvararna just besegrats. En del hade massakrerats och en del hade flytt. 36 Vägarna söderut blockerades av turkiska reguljära divisioner. Genom att marschera tillbaka tvingades Andranik då att driva sin styrka genom Nakhichevan in i Zangezour, den mest sydliga uezden i Elisavetpols guberniia. Andraniks styrka, som fick stanna i denna region under återstoden av världskriget, krossade tatariska byar en efter en. Tusentals hemlösa muslimer flydde över floden Aras in i Persien eller österut till stäpperna i Bakus guberniia. 37 Många armenier instämde i Andraniks policy och delade hans hat mot det förnedrande och förkrossande avtal som hade undertecknats i Batum den 4 juni 1918. Det var detta dokument som släckte den sista gnistan av hopp om att den stora platån mellan Eufrat till Karabakh återigen kunde bli armenisk. Hur som helst, under de kaotiska omständigheterna i mitten av 1918, verkade fred – om än en avskyvärd sådan – vara nödvändigt för att överleva.
|
