Under förhandlingarna, vilka började strax efter Bekir Samis ankomst den 19 juli, erbjöd Chicherin och Karakhan villigt sovjetiskt militärt och finansiellt stöd och bekräftade att landbryggan mellan Ryssland och Turkiet borde skapas så fort som möjligt. Karakhan avslöjade att den 11 Röda armén redan var beordrad att ockupera Karabakh-Nakhichevan-korridoren. De sovjetiska deltagarna uppmanade dockAnkara att först lösa den Armeniska frågan, vilken hade väckt en världsomfattande uppmärksamhet, genom att bifalla en gränsjustering som skulle ge armenierna distrikten Van, Bitlis och Moush och skulle tillåta Turkiet att ockupera de strategiska bergspassen nära Sarighamish. En blandad kommission kunde bestämma de exakta gränserna och underlätta arbetet för omfördelningen eller utbyten av invånarna. Medan Bekir bestämt vägrade att göra några som helst några territoriella eftergifter mot löften om materiell assistans, gick han med på att underrätta sin regering som Chicherins förslag. Han påstod att sovjetiskt stöd kunde skickas omedelbart vid tecken på god tro och efter att ett preliminärt avtal om icketerritoriella frågor kunde uppnås. Denna inställning stöddes av Stalin, som var osympatiskt inställd gentemot den Armeniska frågan, och av Lenin vars största huvudbry vid denna tidpunkt var svårigheterna vid fronterna i Krim och Polen och den bredare frågan om relationerna med väst.
Därmed, initierades den 24 augusti, två veckor efter att sultanens representanter i Paris hade undertecknat Sèvres-avtalet, vilket krävde att Turkiet erkände Armeniens självständighet och överlät sina östra provinser till Armenien, ett utkast till samarbetet mellan Sovjet och de turkiska nationalisterna. Alla tidigare avtal mellan Ryssland och Turkiet deklarerades därmed ogiltiga och Ryssland skulle vägra erkänna något som helst avtal som inte hade godkänts av regeringen i Ankara. Vidare skulle respektive sida göra sitt yttersta för att öppna en obehindrad gata mellan de två länderna för flödet av män och material. Andra punkter i avtalet handlade om handel och transit, statusen för det ena landets medborgare boende i det andra landet och framtida diplomatiska relationer. Man förberedde även separata protokoll för Sovjets militära och ekonomiska stöd. Yusuf Kemal (Tengirshenk), en medlem i den turkiska delegationen, tog avtalet, tillsammans med den första delen av de utlovade fem miljonerna rubel i guld, till Trabizond. Den 18 september telegraferade han villkoren tillAnkara. I sina rapporter till Mustafa Kemal, påpekade Bekir Sami och Yusuf Kemal den reserverade ställningen hos Chicherin och Karakhan, men tillade att Lenin var sympatiskt inställd och hade ingett intrycket om att Ryssland snart skulle inta en aggressivare roll i Kaukasus. 98 Två dagar efter att ha mottagit villkoren för utkastet till avtalet, auktoriserade Mustafa Kemal general Gharabekir att börja offensiven mot Armenien. Denna var scenen som de nationalistiska ledarna hade valt ut för att låta världen få veta om deras avvisning av Sèvres-avtalet.
|
|
|
