Militära aspekter
Här skall vi inte bara återge de militära aspekterna i Armenien under 400 år av persiskt och arabiskt styre men även under de två sista seklerna av den självständiga Armenien under dynastin Arshakounian.
Ur militär synvinkel, var de sista 200 åren under styret av dynastin Arshakounian (200 och 300-talen) hård påverkade av den obalans som existerade mellan Rom och Persien.
Sassaniderna var egentligen en mycket farligare makt för Armenierna än vad arsaciderna var. Samtidigt som de hade bevarat de berömda arsacidiska ryttarna så hade sassaniderna med skapandet av en välorganiserad och professionell armé även förbättrat det persiska infanteriet som alltid hade varit den svaga punkten hos arsaciderna. De hade något som arsaciderna aldrig hade, nämligen styrkan att kunna omringa och belägra fästningar. Genom detta förlorade romarnas kedja av posteringar längs Eufrat (t.ex. fästningen i Nisibis) en del av sin betydelse.
Man kan påstå att romarna hade stridit med perserna under så lång tid att de hade lärt perserna den allra viktigaste kunskapen i krigsföring, nämligen persernas svagheter. Romarna borde ha följt Lycurgus råd som han gav till spartanerna: "Kriga ej allt för länge med ett och samma folk så att de inte lär sig era krigskonster".
Men den romerska armén var inte längre det den brukade vara. Legionerna i öst bestod mer och mer av soldater som man hade värvat bland lokalbefolkningen, bl.a. i Syrien och Palestina vilka på sina egna krigssätt, d.v.s. uthållighet och gerillaföring, var väldigt farliga men ganska oerfarna i organiserade krig. Dock var det just den senaste organiserade krigföringen som den romerska armén förlitade sig på, och därför var balansen mellan väst och de sassanidiska styrkorna rubbad, till fiendens fördel.
Senare, med Islam som den ledande kraften, förvandlades araberna till en styrka som till synes var omöjlig att stå emot då den drivande kraften var övernaturlig. Den blixtsnabba erövringen av hela Mellanöstern med relativt små arabiska arméer (var och en bestående av 5 000 till 10 000 man) är fortfarande en av historiens otroliga händelser.
Samtidigt måste vi påpeka att fr.o.m. 700-talet bestod arabiska arméer, som skickades till Armenien för att slå ned de armeniska upproren, mindre och mindre av etniska araber men i desto högre grad av turkiska lejda soldater som tjänstgjorde hos kaliferna.
Men armenierna bevisade, under hela denna period, att de levde upp till sitt gamla rykte och sin berömdhet som skickliga militärer. Oavsett om det var under 200-talet då armenierna stred med romarna mot sassaniderna, under 300-talet då Armenien på egen hand fick stå emot den sassanidiska supermakten, under de stora armeniska nationella upproren mot Persien under 400-talet, motståndet mot arabernas invasion under 600-talet och till slut striderna mot de styrande araberna under 700-talet kunde de armeniska styrkorna fortfarande leva upp till sin berömdhet och visa samma mod och hjältedåd som deras förfäder hade visat i försvaret av fosterlandet.
|
|
|
