Helt klart kan man se att när England ville skydda sina intressen eller då dess rykte stod på spel så har landet lyckats att få privilegier och rättigheter från den ottomanska regeringen eller från de europeiska allianserna vilkas betydelse var klart högre än massakrerna på armenier eller genomförandet av en reformplan (t.ex. vid övertagandet av Cypern år 1882 och Sinai-frågan år 1906).
Dessutom bör man säga att händelserna i Armenien ägde rum vid en tidpunkt då England, under inflytande av tankesättet och policyn skapade av Disraeli och Joseph Chamberlin, stegvis höll på att med sin maktgirighet och hunger (t.ex. i frågorna om Cypern, Egypten, Venezuela, Madagaskar, Transvaal och Fjärran Öster) få alla stormakterna mot sig. I Armeniens fråga var Englands ställning, för en gångs skull, osjälvisk och ärlig 260 och det inte för att denna regering hungrade mindre efter nya erövringar än andra regeringar utan för att den var kapabel att på ett bättre sätt förutsäga framtidens situationer, och i synnerhet eftersom landets allmänna opinion satte stor press de makthavarna och krävde handling i denna fråga. 261 Men det dåliga rykte som Storbritannien hade skaffat sig genom erövringar över hela världen skapade en oundviklig misstro även mot denna sittande regerings avsikter. Det var därför som när den engelska regeringen, under press från sin allmänhet, föreslog att man i mänsklighetens namn skulle ingripa i Armeniens fråga så kunde andra stormakter inte tro dess ärliga syfte som oftast hade slutat till nackdel för andra nationer. 262
Det var just på grund av denna fientlighet och misstro från andra stormakter som lord Salisbury, trots att han hade påverkat den ottomanska regeringens handlingar med sina hotelser ändå inte kunde förverkliga dem.
Men i England var vreden hos allmänheten, som Gladstone ledde vid den höga åldern av 86, väldigt stor och intensiv. Denna välkända skotte, i vilken stora mänskliga egenskaper tillsammans med de högsta dygderna var samlade och vars namn i historien kommer att förevigas som den person som lik Antonin har kunnat förena politiken med ärlighet, ägnade sina sista levnadsår åt att försvara den armeniska frågan. Fr.o.m. händelserna under 1876-1878 och från hans första möte i London med den armeniska delegationen så aktualiserades Armeniens fråga i hans tankar. 263 Efter händelserna i Sasoun, vid mottagandet av en armenisk delegation som hade kommit till England för att gratulera honom på hans 85:e födelsedag, d.v.s. den 29 december 1894, så hade han börjat bevaka den ottomanska regeringens handlingar. 264
När resultaten av efterforskningarna om händelserna i Sasoun publicerades krävde Gladstone, under en demonstration i Chester (den 6 augusti 1895), i hela nationens namn och utan att syfta på ett speciellt parti att Englands regering skulle handla seriöst i denna fråga.
Genom att säga: "Armeniens fråga är högre än partiernas och nationernas motsättningar och berör hela mänskligheten" tillförde han Armeniens fråga dess riktiga innebörd. 265
Sedan vid 1895 års massaker krävde Gladstone av Englands regering att den, även om den stod ensam, skulle göra ett militärt ingripande för att stoppa dessa horribla brott och sa det följande om denna fråga till regeringen: "När denna stora nation har rättvisan på sin sida så behöver den inte vara rädd för någonting annat." 266
Majoriteten av medlemmarna i Labour-partiet kritiserade sin partiledare, lord Salisbury, på uppmuntran från Gladstone för att inte ha attackerat den konservativa regeringen med en starkare ton i denna fråga och tvingade honom, d.v.s. lord Salisbury, till slut att ge upp sin politiska karriär. 267
|
