#R2Erzurum-kongressen
Under sommaren 1914 beaktade armenierna oroligt en trolig turkisk inblandning i det överhängande kriget. Dashnaktsoutiuns åttonde generalkongress i Erzurum som hölls samtidigt som det serbiska problemet hotade dra in hela Europa i krig, försökte hitta en väg att avvärja en ottomansk inblandning i konflikten. Fred var nödvändigt för att kunna genomdriva februarireformens åtgärder och för välfärden för majoriteten av armenierna, vilka till större delen levde på en naturlig krigsscen på båda sidorna av den rysk-turkiska gränsen. Trots kritiken mot den hårdnade nationalismen hos Ittihad ve Terakki och den alarmerande fientligheten mot icketurkiska element i imperiet, förband sig Dashnaktsoutiun att samarbeta med regeringen för att till vilket pris som helst undvika ett krig. Innan man hade lyckats lösa denna kritiska fråga fick dock delegaterna i kongressen information om den allmänna mobiliseringsordern. Medvetna om den olycksbådande vikten av Envers drag utsåg kongressen en kommitté som skulle formulera partiets policy med hänsyn till den pågående händelseutvecklingen och sedan ajourneras snabbt. 8
Medan delegaterna skyndade sig till sina respektive land och provinser, anlände auktoritära medlemmar ur Ittihad ve Terakki till Erzurum för att förhandla med Dashnaktsoutiun.
Dr. Behaeddin Shakir, Omer Naji och Hilmi Bey ackompanjerade av en internationell grupp, sammansätt av folk från Kaukasien, gav ett förslag till de armeniska representanterna Arshak Vramian, Rostom (Stepan Zorian) och E. Aknouni (Khatchatour Maloumian) att vid ett utbrott av en rysk-ottomansk sammandrabbning skulle Dashnaktsoutiun igångsätta ett uppror bland östarmenierna, vilka genom att trakassera den ryska tsariska armén skulle underlätta turkarnas erövring av Transkaukasus. Representanterna för Ittihad ve Terakki avslöjade att de redan hade godkända liknande program med de georgiska och muslimska representanterna i Ryssland och lovade att man i utbyte mot samarbete skulle få en autonom stat som omfattade Östarmenien och flera sanjaker från vilayeterna Erzurum, Van, och Bitlis. De tre armeniska deltagarna på mötet, vilka innehade stor respekt inom de osmanska regeringskretsarna, avböjde möjligheten till en sådan komplott och upprepade sitt partis krav på en sund policy, d.v.s. neutralitet. Men om stridigheterna, trots deras ärliga strävan, skulle drabba även Turkiet, skulle de osmanska armenierna försvara sitt moderland och utföra alla sina skyldigheter lika troget och konsekvent som under den libyska krisen och Balkankriget 1912-1913. Men att provocera fram en revolt i det tsariska Ryssland var något som de inte kunde göra. 9 Den armeniska repliken, ansedd som välbetänkt av vissa, har av andra bedömts som en bidragande faktor till den efterföljande nationella katastrofen. Den missnöjda turkiska missionen reste från Erzurum utan att ha uppnått sitt mål. 10
När det osmanska deltagandet i det första världskriget blev ett faktum, strävade de oroliga armeniska ledarna efter att övertyga ittihadistledarna om sin lojalitet och patriotism. Patriarken beordrade samtliga religiösa ledare i alla församlingar inom imperiet att hålla gudstjänster för att hjälpa det osmanska hemlandet till seger. 11 Dashnaktsoutiuns inflytelserika organ, Azatamart, uppmanade armenierna att uppföra sig som exemplariska medborgare och att undvika sammandrabbningar med andra element inom imperiet. Aknouni och flera andra ledare inom Dashnaktsoutiun var beroende av sin personliga vänskap med Enver och Talaat för att övertyga den ledande kretsen i Turkiet om att armenierna ville beskydda deras gemensamma moderlands integritet. 12 Trots att de flesta armenier bibehöll en korrekt attityd gentemot den osmanska regeringen så kan man, med viss säkerhet, påstå att manifestationerna om lojalitet inte var helt ärliga, eftersom sympatin hos majoriteten av armenierna i hela världen låg hos de allierade och inte hos axelmakterna. Hösten 1914 hade flera prominenta osmanska armenier, inklusive en parlamentsmedlem, korsat gränsen till Kaukasus för att samarbeta med ryska arméofficiella. Liknande handlingar försåg ittihadisternas triumvirat med välkomna ursäkter för att eliminera det armeniska problemet och riva den stora barriären mellan de turkiska folken i de osmanska och ryska imperierna.
|
