Andra transkaukasiska administrativa innovationer utfördes av Vorontsovs efterträdare. Distrikten Shamakh och Derbend ritades om och döptes om till Baku och Dagestan och år 1868 bildades den geografiskt och etnografiskt artificiellt skapade guberniian Elisavetpol genom en hopslagning av de östligaste bergen på den armeniska platån med Karabakhs slätt i söder. 25 De för skapandet av den nya provinsen Elisavetpol förlorade områdena i provinserna Tiflis, Jerevan och Baku, blev skäl till många bittra konflikter mellan republikerna Georgien, Armenien och Azerbajdzjan under 1900-talet. En annan konflikt skulle handla om distriktet Lori vilket år 1862 skiljdes från Jerevans kommun Alexandropol och införlivades i provinsen Tiflis. 26 Lori, som betraktades av armenierna som en integration av den armeniska platån och med en befolkning som bestod till ¾ av armenier, sträckte sig från närheten av Gharakilisa norrut till floden Khram. År 1880 slogs detta distrikt och en bit av land norr om floden Khram ihop för att bilda kommunen Borchalu som ingick i provinsen Tiflis. I provinsen Jerevan ägde den slutgiltiga partitionen rum år 1875 när ytterligare två uezder bildades av de fem ursprungliga. Gränserna för uezderna Etchmiadzin, Alexandropol, Jerevan, Novo Bayazid, Sharur-Daralagiaz, Nakhichevan och Surmalu förblev då orörda ända fram till upplösningen av det Romanovska imperiet. 27
Ryska annekteringen av Kars, Ardahan och Batum
Som ett resultat av det rysk-osmanska kriget mellan 1877 och 1878, lades närliggande regioner i den armeniska platån till Transkaukasien. Under dessa kampanjer stormade generalerna M. T. Loris-Melikian, A. A. Ter-Ghoukasian och I. I. Lazarian, armenier i den tsarryska arméns tjänst, fästningen i Kars och avancerade in i Erzurum medan andra ryska arméförband pressade söderut mot på Balkan mot byn San Stefano strax utanför Konstantinopel. Vid fredsavtalet i San Stefano, i mars 1878, gav det osmanska imperiet upp sina östra provinser Kars, Ardahan, Batum och Bayazid och Alashkerts slätt. Armenierna som hade hittat en ny hjälte i form av greve N. P. Ignatiev, den forne ryska ambassadören i Konstantinopel (1864-1877), kände sig belönade då man förutspådde att den tsariska armén skulle ockupera resten av den armeniska platån tills dess att sultanen hade genomfört de reformer som skulle garantera säkerheten för den kristna befolkningen. 28 Resultatet av San Stefano-avtalet är känd för dem som kan Europas historia. Tsar Alexander II gav efter för påtryckningarna från Västeuropa, i synnerhet från Storbritannien, och accepterade i juli ett omförhandlat avtal under Berlingkongressen. Vid Turkiets östra gränser återlämnades Bayazid och Alashkerts slätt till sultan Abdul Hamid II och evakueringen av de ryska trupperna behövde inte vänta tills de nödvändiga reformerna skulle utföras. 29 För denna tjänst hade den engelske premiärministern, Disraeli, i hemlighet kommit överens med sultanen och lovat skydda imperiets territoriella integritet i utbyte mot att få Cypern. 99 Förbittrade armenier såg på medan de ryska trupperna drog sig tillbaka från slätten i Erzurum för andra gången på mindre än femtio år. I en ny utvandring följde cirka 25 000 västarmenier de ryska trupperna bortom den nya gränsen mellan Ryssland och Turkiet. 30
|
|
|
