Detta var armeniernas religion ända fram till slutet av 200 talet då landet antog kristendomen. Denna religion orsakade inte på något sätt skäl till ofredande från de europeiska makterna eller perserna. Alla är medvetna om romarnas liberala behandling av religionsfrågan, något som var en av grunderna till romarrikets uppkomst. Renan skriver: "Rom erkände alla gamla religioner och lät dem vara och förintade endast de religioner som var omänskliga, upproriska och som nedvärderade andra." 96
Även hos perserna fanns denna liberala syn på religionen, då de inte alls försökte att med tvång omvända Armenien till mazdesim.
Armenien, dess position och politiska ställning
Nu när vi har kommit till slutet av denna del av Armeniens historia, är det på sin plats att sammanfatta dessa två sekler under vilka Armenien, som hade hamnat mellan två starka imperier - det romerska och det persiska - lyckades behålla sin självständighet eller åtminstone sitt självstyre och det under den period då hela den "kända världen" ingick som provinser i romerska imperiet.
Chapot skriver: " I motsats till de närliggande länderna, var Armenien bebott av ett krigarfolk. Därför var det inte av svaghet som landet hade hamnat under främmande inflytande, utan på grund av dess geografiska läge." 97
Denna naturliga fästning, Armenien, hade då som nu en nyckelposition för Mellanöstern. Armenien under romarnas styre innebar ett ständigt hot mot Mesopotamien, d.v.s. den mest fruktbara delen av persernas rike. Ännu viktigare än Armeniens roll som nyckeln till Mellanöstern var dess ställning som ett läger. För romarriket som därifrån ville anfalla arsaciderna direkt mot deras maktcentrum i Persien gick den kortaste vägen från Armenien över mediska Atropatkan (nuvarande Tabriz i Iran).
Ett Armenien under persernas styre innebar en total obestridd kontroll över områden i Transkaukasien och dessutom tillgång till Svarta havet d.v.s. kontroll över en av de största och viktigaste handelsvägarna som knöt samman Europa med Asien. 98 Detta innebar även ett hot mot Mindre Asien, Kilikien och Syrien som räknades till de rikaste provinserna i romarriket. Egentligen måste man hålla med Ferrero som sa att balanspunkten för romarriket var Mellanöstern med sina enorma rikedomar och stora folkmängd, även om Gallien, som erövrades av Rom, med sin snabba ekonomiska utveckling senare kom att bli en motvikt till detta. Därmed kunde ingen av dessa konkurrenter tillåta att Armenien skulle annekteras till den andres imperium.
Så hur skulle man lösa detta? Fick man tillåta att ett Storarmenien skulle skapas som skulle bli ett självständigt och mäktigt land för att hålla isär dessa två rivaler? Denna lösning, så som Rostovtzeff har uttryckt sig, var varken acceptabel för romarna eller för perserna, då ingen av dem hade kunnat glömma den skräckinjagande makt som Tigran II hade uppnått.
En delning mellan Rom och Persien var, enligt Chapot, en lösning som var passande för Mesopotamien som bestod av öppna slätter och var bebott av olika folkstammar som var oerhört lätta att manipulera, utan någon som helst strävan efter självständighet. Men detta var inte en passande lösning för Armenien som "var en bergig slätt och ett sammanhängande landskap och hem åt ett specifikt folk med speciella drag, krigiska och upproriska mot alla försök för att tvinga dem till främmande styre och så koncentrerad och sammanslagen att den var som hopvikt över sig själv".
|
|
|
