Kollektiviseringen kan ses som ett krig från statens sida mot bönderna och dess effekter nådde långt bortom jordbruket. Som ett resultat av massmigrationerna från landsbygden, bidrog kollektiviseringen i skapandet av en ny arbetarklass. Men ännu mer olycksbådande var den ökande makten hos partiet och den bredare användningen av våld mot den största samhällsklassen, vilket i sin tur skapade en atmosfär där polisstyret blev till norm inom det sovjetiska livet. De metoder som användes mot bönderna skulle snart användas även mot de individer i samhället, vilka "man kunde klara sig utan", i synnerhet mot Kommunistpartiets medlemmar.
1930-talet var även en tid för entusiasm över uppbyggnaden av socialism i ett land och Sovjets propaganda porträtterade effektivt USSR som ett alternativ till den världsomfattande kapitalismen som led av den stora depressionen och som ett enormt skydd mot det allt mer växande hotet från fascismen. Som ett resultat av "Stalins revolution" under 1930-talet blev Armenien mer industrialiserat och mer "proletärt". Antalet arbetare växte med 2,5 gånger under 1930-talet, tills de år 1939 utgjorde 31,2% av Armeniens befolkning. År 1935 svarade industrin för 62% av landets totala ekonomiska produktion. Åren av industrialisering var en tid för en uppåtpekande socialistisk mobilitet. Bönderna blev till arbetare, många arbetare blev förmän eller chefer och cheferna blev parti- eller statsmän. Men detta nya industriella samhälle, i vilket kvantiteten sattes högre än kvaliteten eller arbetarnas säkerhet, bemyndigade inte arbetarna. Istället skapade den sovjetiska "socialismen" ett samhälle i vilket arbetarna var politiskt maktlösa, handelsunionerna var statliga verk och fabrikschefer, vilka agerade som "små Stalin", dominerade produktionsprocessen.
"Stalinrevolutionen" under 1930-talet satte punkt för marknadsrelationerna i Sovjetunionen - förutom för de kollektiva jordbrukens marknader och de illegala, underjordiska "svarta marknaderna". Med slutet för de kommersiella transaktionerna och kollapsen av "statskapitalismen" eliminerades även den gamla medelklassen av handelsmän. Hela ekonomin sattes under statens kontroll, allting nationaliserades, och denna "kommandoekonomi" deklarerades år 1936 för att vara "socialism". Det ursprungliga marxistiska konceptet om att producenterna själva, under socialismens beskydd, skulle driva ekonomin och samhället begravdes under ett berg av retorik om kapitalistisk omringning, faror från fascistiska angripare i Centraleuropa och "folkens fiender" hemma. Stalins ideologer argumenterade att ju närmare ett klasslöst samhälle Sovjetunionen kom, desto starkare kunde staten bli för att slå tillbaka kommunismens fiender.
Alla som ifrågasatte dessa innovationer inom den marxistiska teorin betraktades som illojala och allt ifrågasättande av partiets linje bestraffades med fängslande, exil eller till och med döden. Under den Stalinistiska regimen som etablerades under 1930-talet blev polisen den allsmäktige och utsatte även lojala partimedlemmar för tortyr och avrättning. Utrensningar svepte periodiskt över partiet och statsapparaturen och rensade bort alla som kunde anses vara skeptiska mot den nya regimen eller dess självutsedda ledare.
Ledarskapet inom det armeniska partiet bestod, under det tidiga 1930-talet, av lojala Stalinister. På partitoppen fanns Aghasi Khandjian (1901-1936), en ung kommunist, född i Van. En marxist från sina tidiga tonår, hade Khandjian under 1920-talet arbetat i Leningrad, där han var inblandad i utrensningen av antistalinister i den lokala organisationen. År 1928 hade han omplacerats till Jerevan och steg snabbt i de politiska graderna. En efter en avlägsnade han de gamla armeniska bolsjevikerna, vilka hade styrt Armenien sedan det tidiga 1920-talet. Khandjian fick ett enormt stöd från Stalin, vilket han utnyttjade till fullo, och i maj 1930, vid 29 års ålder, utnämndes han till förstesekreterare i det armeniska Kommunistpartiet. Även om Khandjian översåg processen för kollektiviseringen (i dess andra fas), uppnådde han en stor nivå av popularitet och ansågs av många som försvararen av armeniernas aspirationer. Men vid mitten av 1930-talet hade Khandjian hamnat i konflikt med den mest mäktiga partiledaren i Transkaukasus, Lavrenti Beria, en georgier och nära medarbetare till Stalin. Khandjian kallades i början av juli 1936 till Tbilisi. Plötsligt och oväntat utannonserades att den armeniska partiledaren hade begått självmord. Även om omständigheterna runt hans död är dunkla och misstänkta, så tror man att Beria hade beordrat Khandjians död för att avlägsna hotet mot sitt eget maktmonopol.
|
