Tsarrysslands policy i Transkaukasien
Samtidigt fanns även baksidan på myntet som gick ut på att Tsarryssland väldigt snabbt satte igång med sin tvångförryskning av invånarna i Transkaukasien.
Vid rysk-persiska kriget mellan 1826 och 1827 och rysk-ottomanska kriget under 1827-1828, när armenierna i Transkaukasien stod sida vid sida med ryssarna och slogs mot fienden, hade ryssarna gett löften till den armeniska katolikosen Nerses om skapandet av en självstyrande armenisk provins inom tsarimperiet. Till en början verkade det som att ryssarna skulle komma att uppfylla sitt löfte. Khandömmen i Jerevan och Nakhichevan slogs ihop till en provins (Armenskaya Oblast), och dess styre överlämnades till ett tillfälligt råd som katolikos Nerses var medlem i. Man diskuterade t.o.m. om att hålla en permanent armenisk styrka på 2 000 man.
Dessa åtgärder väckte till en början stora förhoppningar i den armeniska världens hjärta och gick så pass långt att en rik armenisk man bosatt i Indien överlämnade alla sina tillgångar till denna nyskapade provins förfogande. Men det dröjde inte länge innan tsarens riktiga policy, d.v.s. centraliseringen av allt och alla och dess konsekvenser, uppdagades. Den självbestämmande armeniska provinsen förvandlades till en av imperiets provinser och katolikos Nerses skickades i exil i Besarabi.
Sedan, år 1836, stängdes de flesta armeniska skolorna efter en rysk order från centralregeringen och i de resterande utbildningsinstitutionerna begränsade man den armeniska undervisningen hårt. 52. Efter det började den ryska regeringen att, på ett bestämt sätt, lägga sig i den armeniska kyrkans frågor. Bl.a. vid väljandet av ny katolikos tillät sig regeringen i S:t Petersburg att, istället för personen som hade fått flest röster, utnämna kandidaten på andra plats som ansågs vara mer passande för dem. Loroboliev kritiserar detta med all rätt och säger: "Precis som om att Italiens kung i stället för den kardinal som fått flest röster av påverådet skulle välja en annan till påve." 53
Det ryska etablissemanget blandade sig i den armeniska kyrkans affärer mer och mer för var dag som gick, och visade i synnerhet fr.o.m. 1890 öppet sin fientlighet mot institutioner vilka mot regeringens önskemål var ett hinder i förverkligandet av dess planer, d.v.s. det stegvisa förryskningen av imperiets alla invånare och deras konvertering till den rysk-ortodoxa tron. 54
Det ryska styrets politik orsakade även ett ökande missnöje hos det georgiska folket. Detta missnöje resulterade dock inte i minskandet av armeniernas lojalitet gentemot ryssarna och det armeniska folket ville, i princip, inte på något sätt förlora ryssarnas beskydd för att återigen hamna under turkarnas våld. Även här krävde (i likhet med västarmenierna) armenierna bara ett friare styre som skulle respektera deras modersmål, kultur, religion och nationella seder.
Av samma skäl har Haustazen, i mitten av 1800-talet, skrivit det följande: "Armenierna såg inte ryssarnas ockupation av Transkaukasien som en erövring utan som sin egen undsättning. Bland Transkaukasiens folk är de det enda folket som visar total lojalitet mot ryssarna och beaktar dem på ett sätt som tyvärr det ryska etablissemanget uppenbarligen inte kan särskilja." 55
|
|
|
