Vi skall nu ägna oss åt några detaljer om den armeniska militära organisationen så som den var under medeltiden. 48
Grunden för den armeniska armén och dess kärna som var ständigt var i beredskap att gå ut i strid bestod av furstarnas styrkor. Uppbyggnaden av denna armé påverkades av det sociala system som rådde i Armenien, något som vi kommer att ägna lite mer tid åt senare.
I det armeniska samhället var de sociala rättigheterna begränsade till de personer som tjänstgjorde i furstendömenas arméer och därmed var det denna tjänstgöring som gav personen i fråga rätt till att ärva en bit jord. Varje baron eller nakharar som var herre och chef över en mark ägde en liten armé uteslutande bestående av småadeln eller fria män (azatani eller sepouh) vilka var hans undersåtar. Dessa skulle vid krig, och även under exercis, befinna sig under nakhararens fana. Dessa krigare var alla ryttare, men vid behov (i höga berg och vid belägringar) förekom även infanterister. På detta sätt hade varje baron eller nakharar sin armé bestående av några hundra man.
Högadeln (prins eller ishkhan) ägde hela provinser som de regerade över och nakhararerna räknades till deras undersåtar. Nakhararernas samtliga väpnade styrkor lydde under en och samma ishkhan och utgjorde hans egen armé som oftast bestod av flera tusen män.
Armeniens totala styrka bestod av cirka 15 000 väpnade män och förblev konstant under flera sekler.
Denna adelsklass, med sin krigiska natur och som uteslutande var sysselsatt med vapen och krig, var ganska intressant. Laurent skriver: "Adeln och deras väpnade män kunde inget annat än krigsyrken. Var och en av dem och deras hästar var täckt av stål och metall. De ägnade all sin tid åt att träna användningen av sina vapen, att rensa och putsa dem och skiljdes aldrig från dem frivilligt. De kunde använda sina vapen med stor skicklighet både till häst och till fots. De ägnade sig åt alla sorters sport, bl.a. en pololiknande sport som spelades till häst. Dessa adelsmän var kända för sin kroppsliga styrka och skönhet. En vacker och stark kropp var ett av de stora kännetecken som dåtidens armeniska historiker kontinuerligt berömde hos sina prinsar. Enligt armenierna var den bäste krigaren han som med ett slag med svärdet kunde klyva sin fiende som bar hjälm och full mundering, från huvud till midja. Armeniska historiker har nämnt exempel på detta i sina verk". 52
Förutom denna feodala armé som hade samma uppgifter, om inte som en permanent armé men alltid en styrka som alltid var redo för tjänstgöring, brukade man vid behov, oftast vid stora krig värva bybor och gerillakrigare för försvaret av landet mot en invaderande armé eller vid de stora nationella upproren. Denna armé som bestod uteslutande av bybor och gerillakrigare uppgick till 25 000 man vilket fick Armeniens totala armé att uppgå till 40 000 man.
Denna siffra representerar samma armé som under de stora krigen under 300 och 400-talen mot sassaniderna, och som sedan mobiliserades under mitten av 600-talet mot araberna; trots det var den relativt liten i jämförelse de sassanidiska och arabiska arméerna.
Dessutom, fr.o.m. 600-talet, uppgick Armeniens armé sällan till denna siffra, då samtliga krig mot araber aldrig blev några riktiga nationella krig i vilka landets samtliga styrkor enades i drabbningen, utan mer var som lokala strider som utlöstes av armeniska furstar, en efter en, mot invasionsmakten. Var och en av dessa furstars arméer bestod av högst 5 000 man, vilket var en ganska liten del av den totala styrkan. 53
|
