Ur kulturellt perspektiv har kyrkan också under flera sekler, då Armenien hade hamnat under främmande styre, varit nationens kulturella tankecentrum. De utvalda intellektuella och läs- och skrivkunniga armenierna befriade sig från de världsliga frågorna genom prästerskapets levnadssätt. Och eftersom de inte längre var bundna av de världsliga behoven kunde de tillbringa sin tid med att studera handskrivna böcker och skapa litterära och historiska verk och på så sätt utöka det armeniska folkets kulturella rikedom. 14 I dessa kloster lyckades den nationella andan, även om den var fängslad, att "fortsätta sin väg oberörd och skyddad gentemot förtrycket".
Och det var så som kyrkan, genom att förhindra den armeniska nationens själsliga död, försäkrade dess fortlevnad. Och det var även med kyrkans ansträngningar som den armeniska nationens tankar trots katastrofer har överlevt.
Förutom dessa grundläggande tjänster för bevarandet av nationens kulturella och moraliska liv har den armeniska kyrkan i verkligheten även lett det armeniska folket inom det ottomanska imperiets ruiner och inte låtit det lösas upp i turkarna, då den makt som sultan Mehmet II Erövraren gav till den armeniska kyrkan gjorde den till herre över de armeniska undersåtarna inom imperiet. För att förstå detta bättre och som en jämförelse måste vi återvända till medeltidens Europa, den tid då de flesta uppgifter hos dagens regeringar utfördes av kyrkan.
Enligt de rättigheter som Sultan Mehmet II hade gett de grekiska och armeniska patriarkerna i Konstantinopel, hade de inte bara makten över sina egna trosfränder utan var även andliga ledare och representanter för sina folk gentemot det turkiska styret.
Den religiösa makten i det ottomanska imperiet gjorde att Koranen inte bara var en religionsbok utan även lagboken enligt vilken riket styrdes, men den kunde inte omfatta de kristna.
Förutom dessa breda uppgifter hos kyrkan spelade armeniernas starka förkärlek till sin religion en stor roll i förstärkandet av den armeniska kyrkans ställning och dess förvandling till nationens verkliga centrum.
Armenierna förkärlek till den armeniska kyrkan var så intensiv att kyrkan räknades som den enda symbolen för deras nationalitet och det sista spåret av deras gångna kungadöme. 15
Även under 1800- och 1900-talet, när en del ur det armeniska intellektuella skiktet lämnade prästerskapet, fortsatte man att dyrka och lovorda den armeniska kyrkan som nationens symbol. Bareilles skriver följande om detta: "Ibland känner jag att armeniern, även om han avsäger sig sin tro, fortfarande är trogen sin kyrka då han känner instinktivt att om hans kyrka försvinner så förlorar han allt." 16
För det armeniska folket, som under flera sekler har berövats sin politiska atmosfär, har dess kärlek och intresse för sin nationella kyrka varit, som katolikos Ormanian uttrycker det: "en räddningens hamn. Denna kraft som har haft ett stort intryck på nationens öde är fortfarande vid liv. Den är en synlig själ i en nations kropp där kroppen själv inte längre finns." 17
|
