Hatet mellan turkar och armenier är nu så pass intensivt att vi måste blir kvitt dem. Om vi inte gör det kommer de att planera en revansch". 59
Osmanska officiella verkade överraskade över att Morgenthau, en jude, skulle oroa sig över dem kristnas problem. Som svar på ambassadörens vädjan svarade Enver: "… i krigstid kan vi inte undersöka och förhandla. Vi måste agera snabbt och med beslutsamhet". Han tillade att deportationerna, helt legitima och rättfärdigade, hade beordrats enligt beslut av hela kabinettet. 60
Inom ett år var försöken till ingripande av litet praktiskt värde då få armenier fanns kvar i sina moderlandsprovinser. Medan de flesta armenier från Kilikien och västra Anatolien omkom längs deportationsrutten eller efter att ha nått den syrianska öknen, massakrerades majoriteten av befolkningen i de östra provinserna direkt och oförbehållsamt på plats och skonades därmed från ett förlängt lidande. 61 Det enda stora undantaget var Van. Bland de första åtgärderna från den osmanska regeringen var isoleringen av osmanska armeniska soldater vilka tjänstgjorde på flera olika fronter. Dessa tvingades överlämna sina vapen och drevs sedan in i speciella arbetsbataljoner som hade bildats för att tillgodose kommunikation och transport. Sedan slaktades de avväpnade soldaterna. 62
Om de turkiska ursäkterna för sina handlingar har skapat ett trovärdigt fall gentemot armenierna så har kritikerna förkastat argumenten, punkt för punkt och dragit slutsatsen att dessa deportationer och massakrer var beräknade, oansvariga och brutala brott. Genom att utnyttja mängder av dokument och vittnesmål från flera europeiska vittnesmål, har dessa kritiker insisterat på att en överväldigande majoritet av armenierna fullföljde varje skyldighet som deras osmanska medborgarskap krävde under krigets första månader. Uppmaningar från patriarken, de revolutionära partierna och flera andra organisationer om att västarmenierna skulle anta en korrekt attityd har citerats. Dessutom bekräftades de armeniska soldaternas hängivenhet av själva Enver Pascha som vid sin återkomst från Sarighamish-katastrofen, informerade Patriarken och andra högt rankade präster om dessa truppers oreserverade mod. 63
Den allvarligaste turkiska anklagelsen riktade sig mot armeniska revolter under krigstid. "Revolten i Van" blev en klassisk anklagelse. Kritikerna som håller med Lepsius och Toynbee kallade anklagelsen för fabricering. Staden reste sig i självförsvar och det efter att deportationerna och massakrerna hade börjat i Kilikien och efter att Jevdet Bey, Envers svåger och Vans armeniskfientliga vali (guvernör), hade beordrat förstörandet av de armeniska byarna i de omkringliggande distrikten. 64 Om revolten varit planerad i förväg, som de turkiska källorna påstår, varför skulle då Ishkhan, den populära ledaren för armenierna i Van, lämna staden på valis begäran för att återställa freden mellan stridande muslimer och kristna i ett isolerat högland i vilayeten? Det var endast efter det förrädiska mordet på Ishkhan, fängslandet av Arshak Vramian (medlem i det osmanska parlamentet) och Jevdets styrkors belägring av Vans armeniska kvarter som Van reste sig i självförsvar, barrikaderade gatorna och inledde, under den andra hälften av april 1915, ett månadslångt förhärdat motstånd. Detta händelseförlopp har bekräftats via vittnesmål från amerikanska ögonvittnen. 65
Om man lämnar frågan om Van, har tuktarna av det turkiska agerandet även förkastat de andra påståendena. De hopplösa striderna i Turkiets inre delar vid Shabin Gharahisar, Ourfa och Kilikien var inte indikationer på en armenisk revolution som jäste fram över hela imperiet, utan de reflekterade helt enkelt beslutsamheten hos ett fördömt folk som hellre ville falla i strid än slaktas. Det faktum att armenierna ägde vapen var inte förvånande. De hade burit vapen i decennier för att försvara sina hem och åkrar mot plundrare. Bland fotografier som publicerades av den ittihadistiska regeringen fanns bilder på bomber och granater men de var från tiden då både turkiska och armeniska oppositionella grupper kämpade mot Abdul Hamid II. Sedan den hamidiska kuppen 1909, då ittihadistledare hade begärt att dessa vapen skulle användas mot de reaktionära styrkorna, hade armenierna inte rört dem. 66 Vad beträffar anklagelserna om att osmanska undersåtar, som frivilliga i den ryska armén, hade anfallit imperiet drog Arnold Toynbee en analogi med de polska enheterna vilka, efter att ha anslutit sig till de österrikisk-ungerska styrkorna, stred mot den tsariska armén. Om hela den armeniska nationen kunde fördömas på grund av några hundra eller t.o.m. tusen mäns handlingar, skulle då inte Ryssland, på samma grunder, utrota miljontals polacker som levde inom dess gränser? 67
|
