Den 2 juni, efter att detaljerna om den armeniska segern i Jerevans provins hade nått Batum, biföll Halil och Vehib en mindre territoriell justering. I Alexandropols uezd övergav Turkiet en landremsa på cirka 640 km², mellan stationen Djadjour och berget Aragatz i väst och vägen Hamamlu-Jerevan i öst, för "de vänskapliga relationernas skull som hade börjat". Detta var dock den mest maximala eftergiften. Efter att ha gratulerat Silikians, Pirumians och Dros delegater till segrarna föreslog general Vehib sedan att en militärpakt, mer än någonting annat, skulle avfärda misstänksamheten mellan de två folken. Han föreslog att en 10 000 man stark armenisk armé skulle ansluta sig till turkarna i ett avancemang in i Persien. Alexandre Khatisian uttalade att den utmärglade armeniska nationen inte kunde strida mer och avböjde den turkiska inbjudan. 43
Vid middag den 4 juni 1918 undertecknade Khatisian, Kachaznouni och Papadjanian det första internationella avtalet å den armeniska regeringens vägnar. "Avtalet om fred och vänskap mellan den kungliga osmanska regeringen och republiken Armenien" bestod av fjorton artiklar och 3 tillägg:
- Artikel I förklarade etableringen av fred och evig vänskap.
- Artikel II fastställde den nya gränsen mellan Transkaukasus och Turkiet. Den löpte längs uezderna Akhalkalaks och Akhaltsikhs östra gränser, in i Alexandropols hjärta, över berget Aragatz in i Etchmiadzins uezd, så långt som 6,4 km väster om byn Etchmiadzin. Därifrån fortsatte gränsen i en linje parallellt med järnvägen Alexandropol-Joulfa tills den nådde en by 6,4 km söder om Jerevan och fortsatte till slut söderut, lämnande det mesta av Sharur-Daralagiaz och det mesta av Nakhichevan till Turkiet, och nådde byn Alidjin, belägen vid floden Aras längs den rysk-persiska gränsen.
- Artikel III föreskrev att den osmanska regeringen skulle informeras om varje armenisk-azerisk överenskommelse om de ömsesidiga gränserna mellan de två republikerna.
- Artikel IV förband den osmanska regeringen att, på begäran, ge väpnad assistans till den armeniska regeringen för att bibehålla lag och ordning.
- Artikel V uppdrog åt den armeniska regeringen att vidta aktiva åtgärder för att förhindra bildandet av väpnade grupper inom dess territorium och att skingra alla dem som sökte asyl där.
- Artikel VI behandlade den obehindrade religiösa och kulturella friheten för muslimerna i Armenien. Den osmanska sultanens namn skulle omnämnas i muslimernas bön.
- Tillägg 3 i avtalet definierade dessa friheter i detalj.
- Artikel VII såg behandlade arrangemanget för framtida konsulära och kommersiella konventioner. Fram till en sådan tidpunkt skulle diplomati och handel utövas enligt principen om "den mest fördelaktiga nationen".
- Tillägg 1 definierade privilegierna och skyldigheterna hos de två undertecknande nationerna.
- Artikel VIII garanterade låga avgifter och möjlighet att utnyttja varandras järnvägar.
- Artikel IX sanktionerade att man omedelbart skulle återuppta post- och telegrafkommunikationen mellan de två länderna.
- Artikel X handlade om invånarna längs gränsen och gränstrafiken.
- Tillägg 2 inkluderade en detaljerad reglering av denna fråga.
- Artikel XI krävde att den armeniska regeringen skulle ta till varje möjlig åtgärd för att evakuera samtliga armeniska styrkor ur Baku och garantera att inga sammandrabbningar skulle äga rum under denna operation.
- Artikel XII certifierade att samtliga punkter i Brest-Litovsk, som inte överensstämde med det nuvarande avtalet, skulle respekteras av båda regeringarna
- Artikel XIII stipulerade att styrkor bortom gränserna definierade i artikel 2 skulle dras tillbaka efter att avtalet undertecknats.
- Artikel XIV specificerade att avtalet skulle träda i kraft vid utbyte av underskrifter, vilket skulle ske i Konstantinopel inom en månad. 44
Samma dag undertecknade man även ännu ett tilläggsavtal om utbyte av krigsfångar. 45 Det var avtalet i Batum som bekräftade att Armenien var en besegrad nation. Armeniens regering tvingades att omedelbart demobilisera alla sina trupper och behålla endast en liten styrka inom specificerade operationszoner, vilket skulle bestämmas i samråd med den osmanska regeringen. Dessa restriktioner skulle gälla ända tills världsfreden upprättades. Alla officerare och civilbefolkningen som representerade nationer i krig mot axelmakterna och vistades i Armenien skulle tvingas ut ur landet. Osmanska trupper och materiel skulle transporteras obehindrat över armeniskt territorium. En blandad specialkommitté skulle arrangera användandet av vägar och järnvägar och den armeniska regeringen skulle hållas ansvarig för samtliga hinder. Dessutom förbehöll sig den osmanska armén rätten till att kunna använda sina styrkor om armenierna visade sig oförmögna till att upprätta order och anskaffa transporter. På Turkiets befallning skulle även andra axelmakter få några eller samtliga privilegier uppräknade i tilläggsavtalet, vilket i kontrast till huvudavtalet skulle träda i kraft omedelbart. Den osmanska hälen pressade tungt på republiken Armeniens 7 200 km2. 46
|
