Karta Stäng  
Personinfo Stäng  
Information Stäng  
Källor och referenser Stäng  
  English
 
Index

Armenien

Urartus civilisation

Segern för Självständighet

Dynastin Artashesian på Armeniens tron

Armenien mellan Rom och arsaciderna

Antagandet av Kristendomen

Försvaret av kristendomen

Armenien under dynastin Bagratounian

Kilikien - Den Nya Armenien

Armenien under turaniskt styre

Armeniens renässans eller återuppståndelse

Östfrågan

Ryssland i Kaukasus

Den armeniska frågan

Kamp på två fronter

Tsarryssland mot armenierna

Ungturkarnas revolution och det armeniska folket inför det första världskriget-

Första världskriget

Armeniens återuppståndelse

Armenien på väg mot självständighet, 1918

- Armenien på väg mot självständighet, 1918

Östarmenien

Västarmenien

De hoppfulla åren (1914-1917)

"Hopp och känslor", (mars-oktober 1917)

Bolsjevikrevolutionen och Armenien

Transkaukasus i drift (november 1917- mars 1918)

Dilemman (mars-april 1918)

Krig och självständighet (april-maj 1918)

Republikerna Georgien, Azerbajdzjan och Armenien

Supplikanterna (juni-oktober 1918)

Sammanfattning

Sovjetiska Armenien

Den andra självständiga republiken Armenien

Summa summarum

FöregÃ¥ende sida Sida 439 Nästa sida Mindre font större font Utskriftvänlig version  
Under hela sommaren 1918 uppmärksammade Ohandjanian och Zohrabian, assisterade av James Greenfield (den framtida armeniske generalkonsuln i Berlin), behoven hos de 500 000 armeniska flyktingarna i Kaukasus och varnade för att om de inte fick återvända till sina hem innan vinterns utbrott skulle få av dem vara vid liv för att uppleva våren 1919. Även om det skulle anses ytterst oklokt att nämna Kars, Ardahan och Batum kunde de armeniska delegaterna utan större risk begära att de turkiska trupperna skulle dra sig tillbaka från guberniiorna Jerevan och Tiflis och tyskt bifall till Armeniens anspråk på hela provinsen Jerevan och de sydvästra och södra områdena i guberniiorna Elisavetpol respektive Tiflis. Endast genom att inkludera dessa regioner kunde det finnas ett möjligt Armenien. Planerna på den provinsiella omfördelningen av Transkaukasus som hade föreslagits vid konferensen av Vorontsov-Dashkov och storhertig Nikolas lades nu fram inför Tysklands utrikesministerium. 6 Under juli och augusti avtog dock stadigt den avvaktande optimismen hos delegaterna i Berlin. Rapporter om svält, epidemier och våldsamheter i Armenien var helt demoraliserande, och den utlovade konferensen i Konstantinopel förverkligades inte eftersom axelmakterna var så oeniga att de varken kunde enas om tidpunkten eller agendan för den. I Reichstag fördömde von Kühlmann och andra öppet turkarna för deras våldshandlingar och krävde respekt för överenskommelserna i Brest-Litovsk. Osmanska ledare, å andra sidan, satiriserade de tyska officiella och fortsatte att driva fram mot Baku med hänvisning till avtalen i Baku. 7

I synnerhet Berlin var känsligt för Bakuproblemet, eftersom diskussionerna med Sovnarkom angående regionens framtid var långt framskridna. Tyskland, som hade förlorat det militära initiativet på västfronten, var i största behov av resurser och speciellt oljan i Kaukasus. Även Sovjetryssland var hårt pressat, eftersom den antisovjetiska vågen hade svept in över de flesta gränsregioner och hotade kärnlanden. Därför var man mån om ett tysk-ryskt närmande till detta problem med greve von Mirbach i Moskva och sovjetrepresentanten Adolf Ioffe i Berlin. Under förhandlingarna om ett tilläggsavtal till Brest-Litovsk erkände Tyskland Rysslands överhöghet över Baku på villkor att en del av oljeproduktionen skulle ställas till Berlins förfogande och att Sovnarkom skulle godkänna Tysklands speciella position i Georgien. Stepan Shahoumian, ordförande i Bakus råd för folkets kommissarier, underrättade Stalin om dessa förhandlingar. Han påpekade att även om vissa eftergifter till Tyskland om Georgien skulle bifallas så skulle man kräva att Berlinregeringen skulle hålla en "håll dig borta"-policy om Armenien och Azerbajdzjan. 8 Medan det tyska utrikesministeriet lovade Ohandjanian att hjälpa Armenien med att tvinga turkarna evakuera guberniiorna Jerevan och Tiflis, försäkrade man samtidigt därmed även Sovnarkom att man varken skulle erkänna den armeniska republiken eller blanda sig in i frågorna rörande södra och östra Transkaukasus.

De hemliga tysk-ryska diskussionerna var snart allmänt kända. De oroade armeniska representanterna i Moskva och Berlin klandrade den ansvarslösa och ologiska ryska strategin. I Kreml argumenterade Zavriev och Nazariants att Sovjets misslyckande att erkänna Armenien skulle visa sig katastrofalt för de både regeringarna, men deras röster klingade ohörda eftersom Sovnarkom inte längre tolererade de ickebolsjevikiska armeniska organisationerna och representanterna i Ryssland. Fientligheten ökade när de ryska vänstersocialrevolutionära medarbetarna bröt med bolsjevikerna och anklagande Sovnarkom för att ha förrått revolutionen och mördat greve Wilhelm von Mirbach, den "tyska imperialismens" representant. Tillsammans med hundratals andra ickekommunister arresterades flera armeniska ledare och fängslades som en bolsjevikisk reaktion mot detta sabotage. 9 Lyckligtvis för Lenin, som skyndsamt bad Tyskland om ursäkt och sanktionerade utbetalningen av ett stort skadestånd, valde kejsarens regering att fortsätta förhandlingarna för ett tilläggsavtal trots "Mirbach-incidenten". 10