Här ska vi ägna oss åt att summera de viktigaste och huvudsakliga handlingarna under denna dynasti: Under Basil I:s tid utkämpades segerrika krig i Mindre Asien, Kapadokien och i Kilikien (878-879) mot araberna, och man återerövrade södra Italien. Under Romain Lécapènes och Romain II:s regeringstider går den bysantinska armén in i Mindre Armenien och Syrien och befäster sina ställningar där. Under Nicephorus Phocas tid fortsätter man det framgångsrika motståndet i Kilikien och Syrien (964-968). John Tzimiskes fortsätter kriget som expanderar till Mesopotamien och Palestina och man hamnar återigen i krig mot Bulgarien. Egentligen hade det bysantinska imperiet under 150 år, fram till Basil II:s död, inget annat för sig än framgång och utveckling. Rambaud skriver det följande om denna dynasti: "Den skapade regenter vilka alla och i synnerhet Basil II, i våra ögon är de största militära personligheterna i Europas historia under medeltiden." 83
Det vi hittills har tittat på är de militära aspekterna och till det ska man också lägga de politiska arbetena. Bland dessa kan man nämna skapandet och förstärkandet av "sköldländerna" längs imperiets samtliga gränser. Alla dessa länder var Bysans allierade och utgjorde imperiets första försvarslinje (t.ex. republikerna Neapel, Gaëte och Amalfi i södra Italien, de slaviska länderna, Balkan och Krim, Armenien och Iberien). Och även religiösa arbeten, av vilka det allra viktigaste var kristnandet av Rysslands folk. Bland administrativa arbeten kan man nämna den omvälvande omorganisationen som, förutom under kejsar Diocletianus tid, var utan like och också stiftandet av lagar som sätter Basil I, som lagstiftare, vid sidan om Justinianus.
Det finns dock ännu mer än detta. Familjens kontinuitet, som är ett äkta armeniskt sentiment, var bland de första åtgärderna hos kejsarna i denna dynasti där de försökte tillföra något som Bysans alltid hade saknat, d.v.s. intresse för monarken, dynastins överlevnad och att öka folkets sympati för den kungliga familjen och dess arvtagare. Precis som Bussel påpekar är förståelsen av Bysans historia, utan hänsynstagande till kampen mellan de två viktiga och helt olika och motstående faktorerna inom imperiet, omöjlig. Dessa två faktorer var Konstantinopels grekiska tankesätt som var för en centraliserad regering grundad på en medborglig rätt och ett ärvande av traditionella dynastierna och det armeniska tankesättet som var militäriskt och grundat på den militära feodalismen med stor förkärlek till familjen. 87
Den period i Bysans historia som börjar från 700-talet och fortsätter till 900-talet kännetecknas utan tvivel av det armeniska elementets dominans. Ända till slutet av 600-talet dominerades Bysans av ett lärt byråkratiskt styre vars struktur i många avseenden var den hos många moderna regeringar, men det verkar som att den hade förlorat alla sina medel och tillgångar. Den var en regering som hade föråldrats då dess institutioner och seder hade förfallit. Speciellt visade den tecken på att systemet inte längre kunde expandera sina militära styrkor och därmed oförmågan att på ett tillfredställande sätt försvara sig mot ett Asien som efter konverteringen till Islam hade eggats och sammansvetsats.
Precis som Bussel har beskrivit, fick detta imperium som var dömt att gå under ett nytt liv via sina armeniska ledare, en faktor som under imperiets historia spelade en roll lik germanernas roll i västs historia. 88
Det var just denna armeniska överhöghet som räddade imperiet. Men minskandet av det byråkratiska systemets betydelse och ökandet av det feodala styret, som gick hand i hand med den armeniska adelns tankesätt, innebar även ändring i regeringens struktur, en ändring som kan kallas för den kraft som förnyade imperiets liv.
Man kan, med Bussels ord, dra slutsatsen att: "Det armeniska folket har märkt Bysans med sitt eviga oförglömliga kännetecken på stark och orubblig karaktär och utgjorde mer än hälftens av dess invånare och denna feodala pånyttfödelse gav imperiet en ny chans som kom att förlänga dess existens med ytterligare cirka 500 år." 89
|
