Den mest överväldigande retorikern denna afton var Lev Tumanov som representerade de ickegeorgiska medlemmarna i den lilla socialrevolutionära fraktionen. Punkt för punkt avslöjade han tomheten och hyckleriet hos de mindre mensjevikiska talesmännen. Tumanov krävde att Seimen åtminstone skulle vara ärlig mot sig själv och medge att frågan om självständigheten hade placerats på dess agenda för att lyda kravet från den turkiska imperialismen. Vilket parti i Seimen hade någonsin fört en kampanj baserad på en plattform bestående av separation från Ryssland? Mensjevikerna hade försökt att rättfärdiga denna handling genom att utnyttja rätten till självbestämmande. Självbestämmandet var naturligtvis en utmärk basis, utbrast Tumanov. Vilket annat neutralt sätt fanns det för att bestämma folkets vilja än en folkomröstning? Fanns det något tvivel i någons tankar om hur folkets dom skulle falla? Sedan vände den stormige oratorn sig till den musavatistiska fraktionen och förringade Mehmed Emin Rasul-Zades uttalande då han sa att "samvete och ingen rädsla" var motivationen för självständigheten. Sanningen var att "rädsla och inget samvete" var det som drev Seimen mot detta katastrofala beslut. Om den lagstiftande församlingen, som den uppenbarligen skulle ha gjort, hade röstat för att ta detta steg borde den åtminstone avstå ifrån att nämna "folkets vilja", eftersom denna vilja förblev riktad mot Ryssland. Till slut påstod Tumanov att den ryska orienteringen var en revolutionär och inte en bolsjevikisk orientering, medan självständighet under de rådande omständigheterna skulle innebära slaveri under Turkiet. Tiden skulle komma då Transkaukasus djupt skulle ångra den redan beslutade strategin hos de ledande fraktionerna. 13
Ivan Lordkipanidze talade för de georgiska socialrevolutionärerna och han höll inte med sin kollega. Ryssland hade inte kommit till Transkaukasus undsättning, och Transkaukasus måste nu försvara sig själv. Som en suverän stat skulle Transkaukasus förhandla med samtliga axelmakter och kunde försäkra sig om att Tyskland inte skulle tillåta sina turkiska allierade att hålla Batum och Baku för evigt. Även om fiendens ockupation inte kunde undvikas så skulle existensen som en separat stat vara till fördel, eftersom Transkaukasus skulle ha samma rättigheter som en besegrad nation vid förhandlingarnas bord. 14
Iuly Semenov, i egenskap av rysk kadett, höll av naturliga skäl med Tumanov. Hans förutsägelse visade sig vara korrekt: "Efter att ha deklarerat självständigheten kommer det andra steget att vara att förhandla fram en allians tillsammans med Turkiet och ni kommer att tvingas, steg för steg, att göra det som ni beordras av turkarna … Ni kommer att assistera de turkiska trupperna i deras erövring av Baku och när de turkiska styrkorna passerar Transkaukasus kommer den turk-tyska erövringen av Transkaukasus att bli verklighet." 15 Oniashvili, mer livlig och målande än i sitt första framträdande, intog återigen podiet för att slå tillbaka mot Semenov. Hade den ryske kadetten möjligtvis en rysk kadettdivision som skulle försvara Transkaukasus? Faktum var att Semenov skulle skynda sig mot Vladikavkaz och bortom Kaukasus när tragedin var framme, men georgierna och de andra inhemska folken hade inte någonstans att fly. 16
Efter att de olika fraktionernas pratsamhet hade avtagit bröts till slut Dashnaktsoutiuns tystnad. Hovhannes Kachaznouni stod inför Seimen. Kortheten och bitterheten i hans enda mening lämnade inga tvivel om känslorna hos hans parti och hans folk: "Medborgare och medlemmar i Seimen, Dashnaktsoutiuns fraktion är tydligt medveten om det stora ansvar som den tar på sig i detta historiska ögonblick då man ansluter sig till ett utropande av en separat transkaukasisk regering." 17 Talaren återgick till Dashnaktsoutiuns bänk där några av medlemmarna redan hade lämnat församlingen för att undvika att rösta för motionen som lades fram av Oniashvili: "Den transkaukasiska Seimen beslutar att utropa Transkaukasus som en självständig demokratisk federativ republik." 18 Endast en handfull röster lades mot motionen, men olyckligt nog visade händelserna under den kommande månaden att Transkaukasus inte var självständigt, demokratiskt, federativt eller en republik.
Under samma session den 22 april rapporterade Chkhenkeli om konferensen i Trabizond. Skarpsinnigt och taktiskt förklarade han att Transkaukasus muslimers vägran att ta till vapen mot Turkiet borde betraktas objektivt. För dem var det lika omöjligt att begå en sådan fientlig handling som det vore för de kristna att vända sina vapen mot Ryssland. 19 Efter att ha hört Chkhenkelis rapport krävde Seimen att dess styrelse borde försöka hitta sätt för att återuppta fredsförhandlingarna och samtidigt försvara Transkaukasus. För att dessa diskussioner skulle kunna fortsätta var det dock nödvändigt att Gegechkoris "krigskabinett" skulle förvandlas till ett "fredskabinett". Det naturliga valet om vem som skulle leda detta kabinett föll på Akaky Chkhenkeli, som fick uppdraget att bilda en ny regering. Vissa medlemmar i den lagstiftande församlingen föreslog att det extraordinära kollegiet Gegechkori-Ramishvili-Karjikian borde behålla auktoriteten fram till den tidpunkt då Chkhenkelis kabinett hade fått Seimens godkännande, men Gegechkori, som tyckte att hans policy hade Vanhedrats helt, vägrade att fortsätta sitt arbete. 20 Därför fanns det mellan 23 och 26 april, d.v.s. den dag då Seimen bekräftade Chkhenkelis kabinett, ingen officiell regering i Transkaukasus. Detta kunde man mycket enkelt bortse ifrån om det inte vore för de ödesdigra händelserna som ägde rum under detta tredagarsintervall.
|
