Hans långa regeringstid som varade i 32 år (1187-1219) är vad det gäller skapande och utveckling den mest framgångsrika och fruktbara perioden i Armeniens och det armeniska folkets historia och landet kunde under hans tid avnjuta fred, välfärd och storhet.
Levon II var, i likhet med Armeniens många andra kungar, i början av sitt styre en stridande kung. Det aktiva försvarandet av landet mot hotet från fienderna som omgav Kilikien från alla håll hörde till de första åtgärderna hans rike ägnade sig åt.
Redan år 1187 tvingades han drabba samman med Allepo och Damaskus i en svår strid och lyckades faktiskt tvinga deras allierade styrkor att retirera. Detta Levon II:s första slag är av stor vikt ur historiskt perspektiv då armenierna, samtidigt som Saladin hade börjat sitt avgörande slag mot Jerusalems latinska stat, drog en del av hans styrkor mot sig och lättade trycket mot korsriddarna. 50
Efter dessa första händelser som gjorde att alla mer eller mindre fick reda på Levon II:s grad av ridderlighet, stoppade han den turkiske emiren Rustam som hade anfallit Kilikien för att inta staden Sis och lyckades sedan att i ett slag utanför staden Marash förinta de turkiska styrkorna, där Rustam själv också stupade. 51 Sedan dirigerade Levon sina styrkor mot väst och genom att besegra Koniens härskare fick han kontrollen över området Issurien. Denna seger var betydelsefull då den fördubblade Nya Armeniens kustremsa vid Medelhavet.
I och med detta förflyttade Levon II Nya Armeniens huvudstad från Tarsus till Sis eftersom han resonerade helt riktigt så att Sis som låg bland bergen var Nya Armeniens vagga och borde vara dess maktcentrum medan Tarsus som låg på slätten var mer exponerat och oskyddat.
Dessutom gjorde Levon II allt han kunde för att utöka Nya Armeniens militära styrka. För detta ökade han antalet soldater i sin armé, ägnade mera resurser åt deras militära utbildning och anlitade flera tyska, engelska, franska och italienska officerare för tjänstgöring i den armeniska armén. Han förstärkte även landets gränsposteringar.
Men när han kom underfund med att landets överlevnad var helt beroende av makten hos västvärlden började han aktivt att samarbeta med Europa och dess representanter i Öst, d.v.s. korsriddarna och för detta äktade han först Isabeu, dotter till Antiokhias furste, och sedan Sybille som tillhörde ätten Lusignan. Han var ständigt i kontakt med väst och man kunde bl.a. den 12 maj 1191 se honom i Cypern då han var på bröllopet mellan Englands kung Rikard III och prinsessan från den kända ätten Navarra. 56
När Tysklands kejsare, Fredrik Barbarossa (rödskägg), efter Jerusalems katastrofala nederlag beslutade att starta ett nytt korståg, gjordes förberedelserna och planeringen av det kommande korståget med exemplarisk germansk disciplin och noggrannhet. För genomförandet av planen hittade han en vän och allierad som var ingen mindre än Levon II, Nya Armeniens härskare och denne lovade att Nya Armenien skulle hjälpa kejsaren med hans uppgift.
Vi vet att Fredrik Barbarossa höll på att planera en enorm kampanj i sina tankar. Han ville se återuppståndelsen av det romerska imperiet genom sammanslutandet av det heliga germanska imperiet i väst med det östromerska imperiet i öst. Paul Rohrbach påpekar att Fredrik Barbarossa hade tänkt ut en speciell roll för Armenien i denna plan och lovade därför en kunglig tron till Levon II.
|
|
|
