Kamp på två fronter
Den armeniska revolutionära rörelsens födelse
Vi har i förra kapitlet återgett den roll som den armeniska revolutionära rörelsen hade under den sista etappen av sultan Abdul Hamids massakrer. Nu är det på sin plats att vi ägnar oss åt ursprunget och källan och de första demonstrationerna hos dessa revolutionära grupper som likt de grekiska hemliga politiska föreningarna, Massinis parti "Nya italienare" och de bulgariska hemliga kommittéerna spelade en enorm roll i den armeniska nationens kamp för sin frihet.
Precis som andra folk som under ett förtrycksstyre hade tvingats ner på knä men inte förlorat sin identitet fanns också bland armenierna personer som även under de allra svåraste tiderna av underkastelse och förnedring ville arbeta för sitt folks befrielse.
Vi har tidigare nämnt arbetet hos Ori, en av Karabakhs armeniska prinsar som vid slutet av 1600-talet försökte hitta en väg för befriandet av armeniska folket. 3
Under 1700-talet dök en annan personlighet med brinnande själ för sitt land upp. Han namn var Hovsep Emin och han började rekrytera folk för att befria Armenien. 4
Men ansträngningarna hos både dessa modiga pionjärer förblev individuella handlingar då varken inre eller yttre ansträngningar eller armeniska folkets inställning var passande för en sådan rörelse på den tiden.
Slutligen var det under 1800-talet som ett nytt tankesätt och renässans hos den armeniska nationen skänkte kraft åt denna rörelse och banade väg för passande omständigheter för en frihetssträvande rörelse. Precis som Brandes skriver så: "bildades det en ny generation som var bekant med det gamla Armeniens anda och tankar och samtidigt hade en ny kultur. Denna generation reste sig i protest mot turkarnas orättvisa och kurdernas skoningslöshet." 5
Kraven hos dessa politiska krafter var väldigt moderata i början. "Allmänna opinionen nöjde sig med att ha ett anständigt och tryggt liv inom det ottomanska imperiets ramar och kunna bruka sitt land i fred och ha religionsfrihet och kunna undervisa i sina skolor." 6
Det var först efter att den ottomanska regeringen, under åren 1878-1882, omintetgjorde de europeiska stormakternas alla försök att genomföra Berlin-avtalets punkter om reformerna i Armeniens provinser som de första förespråkarna för en organiserad och genomtänkt handling för utförandet av nödvändiga reformer dök upp år 1885. Mégredich Portoukalian och Minas Tcheraz var de främsta personerna bland de första försvararna av den armeniska nationens rättigheter vilka spelade samma roll som för sitt folk som Koraï och Rhigas hade spelat i den grekiska rörelsen. 11 Sedan bevittnar vi skapandet av det armeniska folkets första revolutionära kommittéer. Uppkomsten av dessa kommittéer var det oundvikliga resultatet av det våld- och förtryckstyre som påtvingades av det ottomanska imperiet. Tanken om ett väpnat motstånd mot turkarnas och kurdernas övergrepp tog sakta form. Det var dessa kommittéer som startade den armeniska rörelsen, precis som de bulgariska revolutionära kommittéerna i Odessa och Bukarest vilka fram 1860 till 1876, under ledning av personer som Levsky och Boteff, injicerade bulgariska nationalitetskänslan i folket.
Den första armeniska revolutionära kommittén grundades i Genève på initiativ av en armenisk student vid namn Maro. Denna kommitté blev födelsen av partiet Hntchak (ringklocka) vars första aktiva medlemmar var personer som Avetis Nazarbeg, Khan Azat, Meghavorian och Shémovian. Det var detta parti som tillsammans med andra modiga revolutionärer som Hambartzoum Boyadjian, Jirayr, Damadian och många andra startade den armeniska revolutionära rörelsen.
|
|
|
