Rambaud skriver: "Endast Ryssland kunde göra ett effektivt ingripande i Västarmenien. Men fr.o.m. 1895 motsatte sig prins Lobanof, Rysslands utrikesminister, alla möjliga planer för upprättandet av en självständig armenisk provins i Asien vilken senare skulle kunna utgöra kärnan i ett självständigt Armenien." 231
Till skillnad från åsikten hos Rysslands ambassadör i Konstantinopel, Nelidof, vilken alltjämt tillsammans med sin franske kollega, Paul Cambon, krävde ett bestämt ingripande från de europeiska stormakterna, motsatte sig Lobanof all sorts press på sultanen. Fr.o.m. maj 1895 sade Lobanof det följande till Storbritanniens ambassadör i S:t Petersburg: "Om de europeiska makterna insisterar på genomförandet av reformerna kommer de att åta sig ett stort ansvar." 232 Ernst Lavis har också påpekat att den ryska utrikesministern "hade beslutat sig för att låta dem (turkarna) göra det de vill göra, d.v.s. låta dem mörda". Även under massakerns gång och efter den fortsatte han, med stor envishet, att motsätta sig alla slags ingripanden. 233
Tsar Nikolaj II hade personligen blivit förslavad under denna skamlösa policy. Han har under ett samtal med Tysklands förbundskansler, Hokom Lohe, sagt det följande: "Jag är trött på denna armeniska fråga och hoppas att de kommer att begrava den för gott." 234
En punkt bör dock påpekas och det är att den ryska regeringens inställning i denna fråga inte alls grundades på ett välment önskemål om bevarandet av det ottomanska imperiets helhet. I verkligheten hade Ryssland planer på att överta Konstantinopel och Västarmenien men ansåg inte att tidpunkten var den rätta. Precis som Francis Pre Samre har påpekat så kan man säga att: "Ryssland hade gett upp planerna om att svälja det ottomanska imperiet bit för bit eftersom det nu hade fått idén om att en dag kunna ta det helt och sätta det på sin tallrik." Dessutom var nedskrivningen av det armeniska invånarantalet genom den ottomanska regeringens massakrer inte enligt det mål som prins Lobanof hade satt för sig själv utan hans mål var, enligt ett uttalande som sägs vara hans eget, att "anskaffa Armenien åt Ryssland utan själva armeniernas existens." 235
Å andra sidan hade, under denna period, Ryssland lagt all sin kraft på att expandera mot bortre Orienten och ville gärna erövra Manchuriet och Port Arthur. Ryssland ville skjuta upp planera på att göra upp med ottomanska imperiet för att kunna spara alla sina krafter till ett eventuellt motstånd mot andra stormakter. 236
Och till sist hade den aggressiva policyn hos de sista ryska tsarerna och deras sönderfallande regim kommit fram till slutsatsen att all inblandning i frågorna hos en tyrannisk sultan och en krönt rånare så som sultan Abdul Hamid II skulle vara ett farligt inträngande i styrets och monarkins grunder.
De kommande händelserna bevisade att tsar Nikolaj II och hans medarbetare på ett mycket lönsamt sätt kunde börja tänka enligt råden från en fransk konservativ tänkare som påminner ganska mycket om de liberala sederna och vanorna från Frankrikes stora borgerliga epok, råd vilka utan tvekan skulle vägleda dem i Armeniens fråga: "När den konservativa politiken når fanatiska nivåer och när den fryser fast i avsaknad av rörelse så ändrar den sin egenskap och förlorar sitt synsätt och mål. I det tillståndet kan den vara mer revolutionär än alla andra revolutionära policyn, då den banar väg för utvidgningen av utnyttjandet, och sakta men säkert blir olidlig och, som resultat, orsakar stora katastrofer och horribla explosioner." 237
|
