Det finns ingen noggrann statistik över det osmanska imperiets befolkning. Trovärdigheten hos en uppsättning siffror ifrågasätts av en annan. Det finns en allmän uppfattning om att den armeniska delen av befolkningen i de östra delarna av imperiet hade minskat sedan regionen annekterades, men det finns inte någon enighet angående i hur stor utsträckning det skulle ha skett. I mitten av 1800-talet uppskattade statistikern och resenären Ubicini och armenologisten Dulaurier den armeniska befolkningen i imperiet till 2 500 000. 55 Ubicini påstod att armenierna fortfarande hade numerärt övertag över muslimerna i elayeten Erzurum (inklusive Kars, Bayazid och Childer) och i Kurdistan (inklusive Van, Moush, Hekkiari och Diyarbakir). 56 Statistik publicerat år 1882 av den armeniska patriarken i Konstantinopel, visade på att 2 600 000 armenier levde i imperiet av vilka 1 630 000 i de sex östra provinserna. 57 Trettio år senare påstod patriarken att det fanns 2 100 000 osmanska armenier. Det var en halv miljon färre än enligt 1882 års uppskattning. Nedgången kan bero på massakrerna under 1894-1896, en kontinuerlig utvandring mot Kaukasus, Europa och Amerika men även på opålitligheten hos statistiken. Enligt 1912 års siffror var armenierna geografisk fördelade enligt nedan: 58
| Västarmenien (Turkiska Armenien) |
1 018 000 |
| Andra delar av de sex vilayterna (intilliggande områden) |
145 000 |
| Kilikien |
407 000 |
| Europeiska Turkiet och resten av imperiet |
530 000 |
| Total |
2 100 000 |
För de tre huvudsakliga nationaliteterna i Västarmenien gav patriarken följande statistik: 59
| |
Turkar |
Kurder |
Armenier |
| Erzurum |
240 000 |
75 000 |
215 000 |
| Van |
47 000 |
72 000 |
185 000 |
| Bitlis |
40 000 |
77 000 |
180 000 |
| Kharpout |
102 000 |
95 000 |
168 000 |
| Diyarbakir |
45 000 |
55 000 |
105 000 |
| Sivas |
192 000 |
50 000 |
165 000 |
| Procent av den totala befolknigen |
25,4% |
16,3% |
38,9% |
Det påstods också att de kristna utgjorde en majoritet i dessa provinser: 60
| Muslimer |
Kristna |
Andra religioner |
| Turkar |
666 000 |
Armenier |
1 018 000 |
Kizilbasher |
140 000 |
| Kurder |
424 000 |
Nestorianer |
123 000 |
Zazaer |
77 000 |
| Andra |
88 000 |
Greker etc. |
42 000 |
Yezdier |
37 000 |
| Total |
1 178 000 |
Total |
1 183 000 |
Total |
245 000 |
| Procent av den totala befolkningen |
45,1% |
|
45,2% |
|
9,6% |
För att främja denna statistik kan armenierna anklagas för att ha manipulerat siffrorna genom att exkludera de muslimdominerade västra och södra angränsande distrikten. Men trots det, för att få en armenisk övertalighet, var man fortfarande tvungen att lista flera olika muslimska folk var för sig och endast genom att inkludera heterodoxa muslimer som kizilbasher i kategorin "övriga religioner" kunde man ordna en ringa övervikt för de kristna. Och slutligen kan det vara möjligt att man har överdrivit antalet armenier och förminskat antalet muslimer.
Turkiska siffror verkade dock än mer felaktiga. De visade att armenierna utgjorde en minoritet även vid tidpunkten för den osmanska erövringen av platån. De påstår att det bara fanns 660 000 armenier i de sex armeniska provinserna strax innan världskrigets utbrott, eller mindre än 17 % av den totala befolkningen i regionen, jämfört med 3 000 000 muslimer, d.v.s. 79 %, och att det i hela imperiet fanns 1 295 000 armenier, vilket utgjorde 7 % av den totala befolkningen. 61 Det fanns alltså en avvikelse på 800 000 armenier mellan den armeniska patriarkens och de turkiska siffrorna. 62 Turkiska författare har försökt att styrka sina påståenden genom att hänvisa till en studie utförd av Vital Cuinet, "La Turquie d’Asie", vilken visar på att armenierna utgjorde mer än 30 % av befolkningen enbart i vilayeten Bitlis. 63 Armenierna avvisar dessa siffror och påpekar att Cuinets arbete är full av motsägelsefulla och inkonsekventa uppgifter. Till exempel påstod Cuinet att det endast levde 4 000 armenierna i hela Marash-distriktet i Kilikien fastän siffran endast omfattade de som inte längre tillhörde den armeniska apostoliska tron. Dessutom hade Cuinet själv erkänt att hans statistik var otillförlitlig och klagade över att de osmanska officiella hade vägrat förse honom med nödvändig information. 64 Att han var avlönad av det osmanska hovet för att sammanställa denna statistik är en sak för sig.
Uppenbarligen så ligger verkligheten någonstans mellan dessa kontrasterande siffror. Man kan, med relativ säkerhet, anta att det fanns mer än en och en halv miljon men mindre än två miljoner armenier i hela Turkiet. Men även om man accepterar patriarkens maximala siffror som korrekta, finns det övertygande bevis på att den armeniska befolkningen i de östra provinserna inte utgjorde någon majoritet. Det fanns åtminstone lika många muslimer som kristna. Detta faktum utgjorde ett allvarligt hinder för skapandet av den armeniska republiken, som efter det första världskriget försökte övertyga de europeiska fredsmäklarna om att man var berättigad till hela platån. Strax innan krigets utbrott fanns det dock inte ett minsta tecken på att ett självständigt Armenien skulle kunna etableras. Armenierna fortsatte att tänka i termer av kulturell-nationell autonomi under översyn av europeiska nationer. Med kompromissreformen den 8 februari 1914 verkade det som om detta mål var inom räckhåll.
|
