Armenien
Urartus civilisation
Segern för Självständighet
Dynastin Artashesian på Armeniens tron
Armenien mellan Rom och arsaciderna
Antagandet av Kristendomen
Försvaret av kristendomen
Armenien under dynastin Bagratounian
Kilikien - Den Nya Armenien
Armenien under turaniskt styre
Armeniens renässans eller återuppståndelse
Östfrågan
Ryssland i Kaukasus
Den armeniska frågan
Kamp på två fronter
Tsarryssland mot armenierna
Ungturkarnas revolution och det armeniska folket inför det första världskriget-
Första världskriget
Armeniens återuppståndelse
Armenien på väg mot självständighet, 1918
- Armenien på väg mot självständighet, 1918
Östarmenien
Västarmenien
De hoppfulla åren (1914-1917)
"Hopp och känslor", (mars-oktober 1917)
Bolsjevikrevolutionen och Armenien
Transkaukasus i drift (november 1917- mars 1918)
Dilemman (mars-april 1918)
Krig och självständighet (april-maj 1918)
Republikerna Georgien, Azerbajdzjan och Armenien
Supplikanterna (juni-oktober 1918)
Sammanfattning
Sovjetiska Armenien
Den andra självständiga republiken Armenien
Summa summarum
|
I början av september hade de armeniska försöken i Moskva, Berlin och Wien därmed blivit fruktlösa. I en ironisk paradox vände sig republiken nu till Talaat Pascha som var på väg till Berlin för att försöka upphäva avtalet från den 27 augusti. Precis innan avfärd lovade den ottomanske vesiren den armeniska delegationen i Konstantinopel att under sin tid i Berlin skulle han kräva att tyskarna erkände deras republik. Självklart var ur en ittihadistisk synvinkel ett svagt och självständigt Armenien ett mycket bättre alternativt än Rysslands återtagande av detta område. När Talaat tillsammans med Bernstorff nådde Berlin den 7 september fick han veta att Tyskland och Ryssland dagen innan hade undertecknat Brest-Litovsks tilläggsavtal. Han var rasande men befann sig i en obekväm sits eftersom han inte enbart hade kommit för att upphäva pakten, utan även för att söka ytterligare tyskt materiellt stöd. Efter att ha brutit sig genom försvarslinjerna i Palestina höll brittiska styrkor på att avancera norrut och i Balkan hade Bulgarien redan tagit steg för att dra sig ur kriget. Hursomhelst pressade Talaat kejsarens regering att åtminstone erkänna Turkiets intresse för de muslimskbefolkade områdena i Ryssland och att garantera en viss grad av ottomanskt inflytande i Transkaukasus genom att erkänna staterna Armenien och Azerbajdzjan, vilkas grundande hade sanktionerats av Turkiet. 31 Tysklands attityd var totalt inkonsekvent. Medan militären försvarade det turkiska avancemanget mot Baku envisades kretsarna inom utrikesministeriet med sitt krav på att Turkiet skulle respektera avtalet i Brest-Litovsk och dra tillbaka sina trupper till de östra gränserna i Kars och Batum. Armenierna stödde både Talaat och utrikesministeriet i Berlin, då de strävade efter både ett tyskt erkännande och en ottomansk evakuering. Arshak Zohrabian tillrättavisade dock sina kollegor för det som han kallade för en oförenlig policy. Avtalet från den 27 augusti ställde Armenien inom den ryska inflytandesfären och därför skulle både Sovnarkom och Reich utan tvekan tvinga ottomanerna att ge upp Jerevans guberniia. Med detta program, fortsatte Zohrabian, var förevigandet av en "självständig republik" att spela det hela rakt i turkarnas händer. Talaat försökte att vinna tyskarnas erkännande av Armenien, inte för att han var förtjust i armenierna, utan för att det skulle tillåta Turkiet att behålla samtliga områden överlämnats till dem genom avtalet i Batum den 4 juni och förvandla de återstående delarna av Armenien till en understödjande domän. 32 Zohrabians ståndpunkt delades dock inte av Ohandjanian eller de andra sändebuden i Ryssland och Konstantinopel som fortsatte att pressa på för både ett erkännande och en evakuering.
Resultatet av Talaats mission i Berlin blev en protokollskiss som undertecknades den 23 september av storvesiren och utrikesminister von Hintze. Uttalandena i överenskommelsen förkunnade följande:
- Den osmanska regeringen var beredd att erkänna Azerbajdzjan, Georgien och Armenien.
- Tyskland var berett att erkänna Georgien men kunde tyvärr inte erkänna Armenien eller Azerbajdzjan.
- I händelse av en rysk-turkisk konflikt, orsakad av att ottomanerna erkänt de två transkaukasiska staterna, skulle Tyskland försöka att lösa konflikten.
- Turkiet gick med på att dra tillbaka alla militära enheter från Azerbajdzjan och Armenien, sedan skulle kejsarens regering försöka övertyga Sovnarkom att avstå från sin protest mot det osmanska erkännandet av de två republikerna.
- Den osmanska regeringen förkunnade sina avsikter att etablera separata stater i norra Kaukasus och Turkestan och att alliera sig med dem, men förstod att Tyskland inte kunde hjälpa till i denna fråga.
- Regeringen i Berlin skulle förmå de transkaukasiska staterna att ställa alla sina ekonomiska resurser, inklusive oljan, till de fyra axelmakternas förfogande.
- Tyskland bekräftade Turkiets intresse i Krim. Turkiet lovade att få Azerbajdzjan att behandla de tyska enheterna i republiken väl.
- Osmanska trupper skulle evakuera Persien så fort operationerna mot britterna hade avslutats. 33
Det sista tysk-turkiska avtalet under krigsåren ansågs vara en seger för armenierna. Ottomanerna skulle dra sig tillbaka ända till Kars oblast, vilket innebar att republiken skulle återfå den annekterade halvan av Jerevans guberniia, och även om Armeniens status inte erkändes skulle Tyskland pressa Ryssland att bevilja ett indirekt erkännande. Men upprymdheten hos de armeniska sändebuden kvävdes av nyheten om att en vecka innan protokollet för den 23 september hade turkiska trupper dragit in i Baku och massakrerat tusentals armenier.
|
|
|
