I slutet av 1929 och början av 1930 skickades arbetare och studenter från städerna till byarna för att tvinga bönderna att bilda kollektivt jordbruk (kolntesutyounner på armeniska, kolkhozy på ryska). Där arbetarna misslyckades eller möttes av motstånd grep polisen och militären in. Dessa bönder, vilka man klarade sig bättre utan och som kallades för "kulaki" (knytnäven på ryska), avlägsnades från sina gårdar och skickades i exil till de inre delarna av landet eller till Sibirien. Bönderna gjorde motstånd genom att hellre döda sin boskap än att överlämna dem till kollektiven. Mellan 1928 och 1933 förlorade Armenien 300 000 nötkreatur och över 500 000 får och getter. På vissa platser bildades väpnade grupper för att kasta ut inkräktarna, men motståndet visade sig vara meningslöst. På papperet verkade det åtminstone som att böndernas hushåll höll på att kollektiviseras. Medan cirka 3.9% av Armeniens bönder i december 1929 var medlemmar i kollektiv, hade denna siffra i februari 1930 ökat till 65.6%. Uppenbarligen hade denna process inte skett på frivillig basis. I verkligheten hade fysiska hotelser och riktiga våldsamheter tvingat bönderna att ansluta sig till dessa kollektivt jordbruk.
Plötsligt, i mars 1930, medan bondemotståndet höll på att sprida sig till hela Sovjetunionen, ingrep Stalin själv i den styrande revolutionen. Han publicerade en artikel, "Yr från framgångar", i vilken han fördömde de lokala myndigheterna för att ha tvingat bönderna i kollektiv. Med detta drag stannade han tillfälligt upp den huvudstupa kollektiviseringen och överförde skulden för övertrampen i landsbygden från toppledarna till de lokala tjänstemännen. Bönderna började omedelbart lämna de impopulära kollektiven. Den 1 april 1930 var endast 25% av bondehushållen kvar i kollektiven i Armenien och i augusti månad hade denna siffra rasat ner till under 10%. Det armeniska Kommunistpartiet tvingades medge att det hade agerat alldeles för mycket i knuffandet av bönderna mot ett socialistiskt jordbruk och att det under processens gång hade tillåtit "kulak och dashnakistiska elementet" att förvandla antikollektiviseringsrörelsen till en antisovjetisk kampanj. Det var först på hösten 1930 som kollektiviseringen började upptas igen, och denna gång gradvis och i ett mycket moderatare tempo. Hur som helst så flammade motståndet upp i flera distrikt. I Daralagiaz ställde själva partiorganisationen sig vid böndernas sida mot kollektiviseringen. En sådan rebellisk handling tolererades inte och under 1932 satte man in ryska trupper för att krossa motståndet. Vid slutet av året var cirka 38% av bondehushållen i Armenien medlemmar i kollektiv. Vid slutet av decenniet arbetade så gott som alla armeniska bönder antingen i kollektiv eller i statliga farmer.
Kollektiviseringen var en grundlig revolutionär förändring för majoriteten av den armeniska befolkningen. På en gång och för alltid satte den punkt för det privata jordbruket. Bönderna förlorade kontrollen över sina egna hushållsekonomier och blev till producenter för de statliga anskaffningsagenturerna. Kommunistpartiet ökade sitt politiska grepp om bönderna och skapade instrument med vilka staten med våld och tunga beskattningar kunde extrahera den nödvändiga grödan för städernas befolkning och arbetare. Byarnas ledare (tanuter), vilka var de traditionella ledarna för det styrande skiktet, behandlades nu som kulaki och skickade i exil långt bort från sina hem. Bönderna förvandlades till en andra klassens medborgare i det sovjetiska samhället - ej inkluderade i det sociala säkerhetssystemet, underbetalda för sin produktion och arbete och ansedda som ett efterblivet element. Efter 1932, då inrikespassen utfärdades för stadsbor inom USSR, fick bönderna inte detta dyrbara dokument och kunde därför inte röra sig fritt utanför kollektiven. Ändå avvisade och motarbetade de lagen och tusentals bybor lämnade landsbygden och migrerade till städerna där de ingick i den större delen av den expanderande industriella arbetskraften. De som stannade kvar i byarna led enorma förluster även om staten till slut skänkte dem rätten att kultivera mindre hushållslotter och att sälja en del av sina produkter på kollektiva marknader.
|
