Medan trupperna från Europa droppade in i Baku, stannade de sex armeniska gevärsbataljonerna som hade ersatt de frivilliga enheterna 1916 kvar längs frontlinjen. I norra Persien ägde den enda sammandrabbningen rum under sommaren. Den 7:e kaukasiska armén, till vilken de 4:e och 6:e armeniska bataljonerna var anslutna, trängde ännu djupare in mot sydväst i riktning mot sjön Urmia i ett försök att få kontakt med de brittiska styrkorna i Mesopotamien. Återigen regnade lyckönskningar, lovord och gratulationer över de armeniska deltagarna. 73 Värdet av dessa soldater växte i direkt proportion till den ökande opålitligheten hos de ryska trupperna. General Przhevalsky, befäl över de nationella enheterna, auktoriserade under juli 1917 förvandlingen av de armeniska bataljonerna till regementen. 74 Ordern förde armeniernas förhoppningar om en distinkt division och slutligen en hel armé ett steg närmare ett förverkligande. 75
Den amerikanske konsuln i Tiflis, F. Willoughby Smith, var en ivrig förespråkare för ett förstärkande av fronten med nationella enheter. Till ambassadör David Francis i Petrograd upprepade han ofta sin övertygelse om att endast inhemska transkaukasiska kristna styrkor framgångsrikt kunde slå tillbaka en turkisk offensiv. Den 2 oktober bad han om armenisk materiell hjälp, 76 och senare samma månad protesterade han mot Francis åsikt att förslaget om att den provisoriska regeringen skulle skicka fler armeniska och georgiska soldater till den kaukasiska fronten vore att lägga sig i Rysslands interna frågor. 77 Vid ett annat tillfälle varnade Smith och sa att: "Man borde inte slösa någon som helst tid på att genomföra dessa planer, framför allt med tanke på de armeniska trupperna som man kan lita fullständigt på. En förhalning kan tillåta att turkarna koncentrerar sig på de mesopotamiska och syrianska fronterna". I hopp om att kunna påverka sina överordnade och få dem att agera, bifogade konsuln ett brev från den ryska vice krigsministern, Boris Savinkov till Tiflis, som i referens till den hotande militära upplösningen hade skrivit att: "Endast de armeniska enheterna är oberörda och fortsätter med stridbar kapacitet och bestämd attityd". Savinkov föreslog att man skulle utöka de armeniska styrkorna till åtta regementen, var och en bestående av tre bataljoner. 78 Ernest Yarrow, från en armenisk hjälporganisationskommitté, rapporterade därför under augusti 1917 att Smith, huvudrepresentant för den brittiska militära missionen, och G. F. Gracey, senare kapten i den brittiska underrättelsetjänsten, hade diskuterat med Andranik som hade försäkrat dem om att han kan bilda en nationell styrka bestående av 10 000 upp till 20 000 man. Den erfarne gerillakrigaren var säker på att ifall ryssarna övergav fronten så skulle en gemensam armenisk-georgisk armé kunna försvara territorierna från Van till Trabizond. Alla fyra var överens om att planens framgång var beroende av finansiellt stöd och tränade officerare från den brittiska missionen. 79 Även om projektet aldrig förverkligades, väckte Smiths stöd för en sådan ridderlig plan öppen irritation hos den amerikanska ambassadören i Ryssland.
|
