Under tiden beväpnade georgierna sina enheter. Förutom de inhemska trupperna som hade omplacerats från den europeiska fronten var georgierna beroende av det väldisciplinerade mensjevikiska Röda gardet, vilket under ledning av Valiko Jugheli patrullerade gatorna och höll den stora arsenalen i Tiflis. Det var inte svårt att skaffa vapen åt de georgiska trupperna. I december hade general Przhevalsky även auktoriserat bildandet av den georgiska armékåren som fick uppdraget att försvara en relativ kort front mellan Svarta havet väster om Trabizond och ett distrikt norr om Erzindjan. General Gabaev (Gabaishvili) ledde den tiotusen man starka georgiska kåren, medan general Odishelidze, en annan georgier, tjänstgjorde i Erzurum som befälhavare för den kaukasiska armén, till skillnad mot Przhevalsky som var överbefälhavare för den kaukasiska fronten. 48
På den politiska arenan var georgierna de sista som kände behovet av ett nationellt råd, kanske eftersom detta folks vilja under två decennier hade bestämts av mensjevikerna. Därför var det först i slutet av november 1917 som det georgiska nationella rådet samlades. Zhordania, som hade valts till ordförande, granskade de omskakande händelserna under året, förklarade kommissariats funktioner och avslöjade planer på att etablera en representativ regional lagstiftande församling, den transkaukasiska Seim. Dock tillade han att det georgiska folket borde organiseras internt och bilda ett bestående organ som skulle ta itu med de nationella frågorna. Den mensjevikiska vridningen åt höger var en manifestation då den eldige talaren, som några veckor tidigare hade fördömt de personer som förespråkade koalition, nu välkomnade samarbete med de georgiska socialfederallisterna, socialrevolutionärerna och de ytterst nationella och ytterst antisocialistiska nationaldemokraterna. Trots det, efter att ha vunnit de flesta platserna i det nybildade nationella rådet, garanterades Zhordania och hans kamrater att i Transkaukasus skulle termerna "mensjevik" och "georgier" förbli rätt så synonyma. 49
Bolsjevikerna gillade varken bildandet av de nationella råden eller de nationella militära enheterna. Dessa var instrumenten hos kontrarevolutionärerna, vilka försökte att störa proletariatet och avleda massorna bort från den ryska republiken. Soldaterna uppmanades att vägra ingå i kompanier som var baserade på nationalitet och att försvara principerna om en internationell armé. Egentligen var det bolsjevikiska tankesättet inte så främmande för soldaterna, vilka lusläste de kommunistiska tidningarna innehållande resolutioner och brev om protester mot försöken att separera dem från deras kamrater av andra nationaliteter. 50 Men de flesta ryska soldater, vilkas största bekymmer var att komma hem, brydde sig inte om vilken sorts armé som ersatte dem. Efter att ha misslyckats med att hindra bildandet av de armeniska, georgiska och muslimska kårerna uppmanade nu den bolsjevikiska kaukasiska regionalkommittén alla enheter att lämna fronten i förebyggande syfte så att en ny "Shamkhor-massaker" inte skulle inträffa. 51 Upprepande Trotskys "inget krig, ingen fred"-taktik informerade Shahoumian soldaterna i mitten av februari om att freden var nära och att demobiliseringen redan hade beordrats av Sovnarkom. Han uppmanade dem att ignorera de borgerliga "försvarsangelägna" tidningarnas deklareringar: "Det finns inget krig och det kommer inte längre att finnas något krig, Återvänd till era hem och sysselsätt er med att skapa ett nytt liv i det landet." 52 I sådana uttalanden fanns det inte den minsta antydan om den överenskommelse som hade uppnåtts mellan Shahoumian och Dashnaktsoutiun, men det är signifikant att medan förolämpningar och hån haglade över mensjevikerna och musavatisterna nämnde den bolsjevikiska centralkommitténs medlem och extraordinära kommissarien för Kaukasus inte någonting om sina armeniska politiska motståndare. Detta kunde knappast vara ett överseende. 53
|
