Utöver detta så fanns det många muslimer i Bulgarien så väl som Armenien, medan de muslimska invånarna var relativt få i Serbien, Grekland och Rumänien.
När bulgarerna, år 1870, visade de första tecknen på vilja att göra slut på förtryckarregimen som hade blivit outhärdlig, reagerade turkarna på ett mycket våldsammare sätt än tidigare. Då var omvärldens initiala reaktion samma som den om armenierna några år senare, d.v.s. rykten och anklagelser om att bulgarerna var ett primitivt och outvecklat folk utan någon som helst stridlystenhet. 73 Och den turkiska regeringen började även tillämpa en annan metod vilken gick ut på tvångsförflyttning av sina andra etniska folk till Bulgarien för att förvandla bulgarerna till minoritet i sitt eget land. Man hetsade ockå dessa flyktingar till att begå mord och plundringar. 74 När bulgarerna år 1876 gjorde ett försök att skydda sig mot dessa plundringar och detta mördande startade turkarna en rad masslakter där 25 000 människor förlorade sina liv (endast i Batak massakrerades 5 000 av stadens 7 000 invånare 75).
Katastrofen som Gladstone återgav i sin berömda skrift startade en våg av antiturkiska känslor i Europa, men speciellt i England, och orsakade stor upphetsning i Ryssland. Disraeli, som var premiärminister vid denna tid, försökte förgäves att förneka dessa illdåd och försökte t.o.m. dölja dem med lögner och bortförklaringar. 76 Verkligheten avslöjades av den amerikanska chefkonsuln i Konstantinopel och engelska journalister och väckte en våg av vrede och avsky hos den anglosaxiska nationen. 77
Till slut misslyckades turkarnas ansträngningar för att lösa den bulgariska frågan genom att slå ned det bulgariska folkets uppror då Ryssland blandade sig i frågan. Det var Rysslands krig mot det ottomanska riket under 1877-1878 som direkt orsakade uppkomsten av ett självständigt Bulgarien.
Det är självklart att denna stegvisa frihet hos de kristna folken på Balkan inte var helt utan påverkan på armenierna och förstärkte även deras strävan och beslutsamhet för att förbättra sin tillvaro och sätta slut för den förtryckarregim som hade påtvingats dem.
Dock var armeniernas krav på den tiden, till skillnad från folken på Balkan, varken skapandet av ett självständigt Armenien eller annekteringen av Västarmenien till Östarmenien. Skapandet av en självständig armenisk stat var inte möjligt, eftersom Tsarryssland, med hänsyn till skäl som vi redan har nämnt, inte skulle ha acceptera skapandet av en sådan stat vid sin gräns. Å andra sidan innebar annekteringen av Västarmenien till Östarmenien att armenierna i Östarmenien inte längre skulle vara en minoritet. Detta gick tvärtemot den ryska policyn om tvångsförryskningen av minoriteter och skulle förhindra de religiösa trakasserier och det allmänna förtryck som regimen hade startat i Kaukasus. Och man måste även medge att armenierna, mer än bulgarerna, hade anpassat sig till livet i det ottomanska riket och dess etablissemang och ekonomiska tillvaro.
Det är just på grund av dessa skäl som armenierna enbart ville ha förbättringar för sina liv inom det ottomanska imperiets ramar och man kan se i dokumenten med deras namn från konferensen i Konstantinopel (1876) och Berlinkongressen (1878), i europeiska ministerråden och även hos den armeniska opinionen att deras krav inte innehöll det minsta om skapandet av en självständig armenisk regering eller annekteringen av Västarmenien till Östarmenien. Kraven hos armenierna i det ottomanska imperiet begränsades helt enkelt till förbättring av den olidliga och outhärdliga situationen i Västarmenien och tillåtelse för armeniernas deltagande i försvarandet och styrandet av detta område. 78
|
