Lika vitalt som evakueringen av Lori-Pambak, men ännu mera brådskande, var att flyktingarna skulle få återvända. Från Jerevan och Tiflis kom sporadiska rapporter om svält och epidemier. Tusentals dog varje månad och innan vinterns slut fruktade man att allt skulle svepas undan av den "vita massakern". Flyktingarnas lidande i Akhalkalak var det mest förskräckliga. Khatisian bad att de skulle få återvända med argumentet att Vehib Pascha hade gett försäkringar i Batum om att den osmanska regeringen skulle tillåta detta. Under hela juni och juli vägrade Enver att ens överväga frågan och förklarade att muslimerna i området var så upprörda över de armeniska övergreppen att flyktingarnas säkerhet inte kunde garanteras om de skulle komma ner från Bakurianis höjder. Dessutom var det opassande av armenierna att begära en sådan sak medan muslimerna undertrycktes i Baku och när Andranik höll på att plundra, bränna och massakrera i Zangezour! 61 I augusti gjorde Enver en mindre eftergift genom att lova att armenierna snart kunde få tillåtelse att återvända så långt som till 20 km öster om järnvägen Alexandropol-Joulfa. Khatisian klagade på att få byar existerade inom det specificerade trånga bergiga området, medan tusentals av flyktingarna hörde hemma i den intilliggande floddalen genom vilken järnvägen passerade. Det vore en stor tjänst om den sistnämnda gruppen kunde återvända hem. 62 Man fick dock inte tillåtelse till detta, men under september, medan Talaat pressades i Berlin av von Hintze, gjorde Enver en muntlig eftergift om Akhalkalak. De armeniska delegaterna underrättades om att Essad Pascha hade fått instruktioner om att övervaka repatrieringen av invånarna i etthundra byar i uezden och att vidta åtgärder för att omplacera de muslimer som nyligen hade slagit sig ner där. 63 Trots den goda nyheten förblev de armeniska flyktingarna, vare sig de var från Akhalkalak, från den ockuperade halvan av Jerevans guberniia eller områden länge västerut, flyktingar ända till slutet av det första världskriget.
Behovet av bröd var nära relaterat till flyktingsproblemet. Armenien höll på att svälta. Som en enhet i det Romanovska imperiet hade Transkaukasus mottagit vete från de rika grödländerna norr om de kaukasiska bergen. Denna källa var inte längre tillgänglig. Det som ytterligare förvärrade situationen var den turkiska ockupationen av de bästa åkermarkerna i Jerevans guberniia. Även på den återstående marken var det på grund av krigstidens förödelse och de otaliga flyktingarna som trampade fälten väldigt litet att skörda. Aharonian och Khatisian bönföll de osmanska officiella att medla och få Azerbajdzjan att sälja en liten del av de övergivna sädeslagren i östra Transkaukasus till den armeniska regeringen. Rasul-Zade och Ali Mardan Topchibashev som var i den osmanska huvudstaden för att söka turkiskt stöd skulle säkerligen ha gått med på detta om frågan hade kommit från Enver Pascha. Transporten av det betydelsefulla godset kunde på ett enkelt sätt arrangeras av Halil, Mürsel, Nuri eller Essad. Trots det borde supplikanterna ha vetat om att deras förfrågan inte kunde betraktas seriöst eftersom det vore ironiskt om Jerevans armenier skulle födas av muslimerna medan de osmanska och azeriska trupperna höll på att slåss mot armenierna i Baku. De osmanska officiella beklagade att de inte kunde blanda sig in i en annan nations interna frågor och föreslog att armenierna skulle försöka förhandla direkt med azerierna. 64 En mer sannolik källa till hjälp var Ukraina som efter att ha knutit band med axelmakterna hade skickat representanter till Konstantinopel. 65 Mentor Buniatian, ekonomisk rådgivare till den armeniska missionen, mötte delegaterna från Kiev och föreslog att en liten mängd av den ukrainska grödan, som var tillräckligt för att föda miljoner, skulle exporteras via Svarta havet till Batum eller Poti, varifrån den turkiska eller tyska barmhärtigheten skulle transportera den till Jerevan. 66 Ukrainarna lovade att skynda på sin regering i denna fråga och faktiskt lyckades den armeniske diplomaten i Kiev, Grigor Dsamoev, förhandla fram en försäljning av 200 ton socker och 1 000 ton vete. 67 Det finns dock inte någonting som tyder på att livsmedlen någonsin skickades. Transportproblem och politiska förändringar på grund av axelmakternas kapitulering orsakade onekligen förhinder för denna leverans. 68
|
