|
|
|
Den kungliga familjen ägde också stora områden, i synnerhet i provinserna #M-Ararat (provins) , 300-talet#Ararat och #M-Jerevan (provins) , 300-talet#Jerevan vilka var uteslutande deras.
Så länge kunniga och karaktärsfasta kungar som de tidiga kungarna i dynastin Artashesian (Artashes I, Artavazd I, Tigran II och Artavazd III) regerade i Armenien var dessa adelsfamiljer disciplinerade och tjänade sitt land, men med tiden började en ny regim råda i landet vilket övergick till rent feodalsamhälle. Samma feodalsamhälle som Guizot skriver om att samtidigt som det hade fördelen att tvinga civilisationen att komma ut ur sin primitiva och barbariska situation så medförde det även nackdelen att det inte fanns någon som helst chans till skapandet av organisatorisk gemenskap. "Och då den lägger sin vikt på individualism kan det aldrig få en politisk kontinuitet 94". Ett av de största kännetecknen på feodalsamhällen är omöjligheten i att särskilja de allmänna och de individuella rättigheterna.
Ideologin och tankesättet i detta samhällsskikt kan förklaras enligt följande: medlemmarna i denna adelsunion var redo att erkänna kungens överhet, betala sina skatter till honom och vid krigstid förse kungen med sina egna styrkor. Dessa upproriska armeniska adelsmän var redo att göra allt för sin kung och offra sitt liv för landet. De fruktade inte döden och speciellt när de var anfallare så offrade de livet. Dock tyckte de att deras skyldigheter slutade där och så fort de höll sin del av dessa skyldigheter förväntade de att man skulle betrakta dem som den ostridige herren och ägaren av sin mark och ingen fick lägga sig i deras affärer.
Vi har tidigare liknat det dåvarande armeniska samhällssystemet med Europas feodalsamhälle under medeltiden. I verkligheten var de armeniska feodalherrarnas rättigheter och friheter mycket större än dem i Europa, och precis som Laurent har påpekat hade den armeniska adeln efter intensivt rådande kaos glömt bort att deras ägor var gåvor som deras förfäder hade fått av kungen. Istället fick de för sig att dessa för alltid hade funnits i deras familj och inte på något sätt var resultatet av beslut från en centralmakt. Istället för att, som i väst, begära erkännande från kungen hade adeln i Armenien kommit så långt att de inte ens ville underkasta sig kungen och började kasta om sina roller och tyckte t.o.m. att det var de som skulle erkänna landets kung och regering och inte tvärtom.
På detta sätt kommer vi fram till en okänd version av västs feodalsamhälle i Armenien. Så fort styret av en provins, oavsett om det var en gåva från kungen eller resultatet av en strid, hamnade hos en adelsfamilj så förvandlades det till deras ägodel i vilken centralmakten inte hade några som helst befogenheter och det krävdes inte att kungen skulle överlåta den till den kommande generationen. 95 Dessutom så betraktade högadeln kungen som en symbolisk chef eller överhuvud till sin adelsunion, punkt slut. Denna klass tyckte att om den inte kan välja fram en kung och måste erkänna en som inte tillhör sin familj så har den rätten att vägra lyda den och göra allt i sin makt, t.o.m. söka en främmande makts hjälp, för att motarbeta att kungen skulle förstärka sitt centrala styre och begränsa adelns rättigheter.
|
|
94) Guizot, Essais sur l'Histoire de France, Paris, 1823
95) J. Laurent, L'Arménie entre Byzance et l'Islam, Paris, 1919, sid. 68
|
|
|
