Armeniens lagstiftande församling – Khorhourt
Mitt i detta "formslösa kaos" arbetade Kachaznouni för att organisera nationens regeringsapparat. Medan ett flertal administrativa organ i Tiflis förvandlades till georgisk egendom var det väldigt lite i Jerevan som man kunde överta. Eftersom val vid denna tidpunkt var helt uteslutet gick de fyra politiska partierna med på att bildandet av ett lagstiftande organ enklast kunde uppnås genom att helt enkelt tredubbla vart och ett av partiernas medlemskap i det nationella rådet. Dashnaktsoutiun, mest villigt att dela regeringsbördan, protesterade inte mot förslaget som innebar en disproportionell utdelning av mandaten till de oppositionella grupperna. 92 När den armeniska lagstiftande församlingen sammankallades för första gången fanns det därmed arton dashnakister, sex SR, SD och populister respektive två ickepolitiska medlemmar. Dessutom representerade sex muslimer, en yezdi och en ryss republikens minoriteter. 93 Generalerna Nazarbekian och Silikian, medlemmar i de muslimska och ryska nationella råden i Jerevan, och sändebud för de osmanska, persiska, ukrainska och tyska regeringarna var närvarande vid öppningssessionens ceremoni. Bland de närvarande fanns även chefen för den österrikisk-ungerska missionen i Transkaukasus, baron von Frankenstein, som hade anlänt till Jerevan tillsammans med Kress under gårdagen för att göra ett officiellt besök hos katolikosen och den armeniska regeringen. När han kom tillbaka till Tiflis rapporterade von Frankenstein till Wien att han hade imponerats av den lagstiftande församlingens installationsmöte och speciellt av det faktum att, i skarp kontrast till situationen i Georgien, samtliga minoriteter var representerade. 94
Efter att ha samlats i stadshusets sal sammankallades medlemmarna i Khorhourt strax före middag den 1 augusti av Avetik Sahakian, ordförande i det nationella rådet. Han mindes de tragiska händelserna som hade kulminerat i skapandet av republiken och uttryckte förhoppningar om ljusare framtid. Armeniska delegationer som redan var i Berlin och Konstantinopel arbetade för att få mer fördelaktiga villkor än dem som hade dikterats i Batum-avtalet. Idealen om självständigheten och staten höll på att rota sig i nationens tankar. Snart skulle den beskyddas. Samtidigt som Sahakian påpekade att man skulle respektera samtliga skyldigheter i avtalet och göra allt för att säkra vänskap med alla sina grannländer, tillade han: "Ja, vår republik är liten och dess gränser är trånga. Den har berövats sitt bästa land och det finns inte tillräckligt med rum för folket. Det verkar inte finnas tillräckligt med resurser och villkor för dess självständiga existens. Men jag känner det på mig att gränserna hos en stat inte kan vara oflexibla i all evighet. Jag tror att våra gränser kommer att expandera med livets järnvilja, med försvar av våra rättvisa och oförnekliga rättigheter för de ockuperade landen och med ett nytt vänskapligt avtal med Turkiet och dess allierades regeringar, vilkas representanter finns närvarande här. Vi har valt vägen för den ömsesidiga överenskommelsen och fred, och vi vill tro att vi inte har misstagit oss om detta." 95
Efter dessa anmärkningar spelade bandet nationalhymnen medan den röda, blå och orangea trikoloren restes ovanför Khorhourten. Sedan valde församlingen i enlighet med agendan Sahakian (dashnakist) till ordförande, Grigor Ter Khachatrian (populist) och Davit Zubian (SR) till vice ordförande och Petros Zakarian (ickepolitisk SD-sympatisör) till huvudsekreterare. 96
Två dagar senare presenterade Kachaznouni sitt kabinetts plattform. Han förklarade att yttersta kaos rådde i hela landet och att till och med grundförutsättningarna som är nödvändiga för ett styre saknades. Fyra år av krig, den bolsjevikiska revolutionen, det ryska övergivandet av fronten, det misslyckade försöket för att motstå turkarna och fiendens ockupation av det mesta av Armenien störde och förstörde nationens ekonomi. Tusentals och åter tusentals hemlösa, sjuka, och hungriga flyktingar var beroende av de ynkliga resurserna hos regeringen. Endast ett ord kunde beskriva situationen – katastrof. Därför skulle man överge alla idealistiska fraser, så Vanliga i installationstal, och regeringens program skulle endast ta itu med de påtagliga realiteterna. Det omedelbara målet var att förhindra upplösningsprocessen och rädda nationen från anarki. Med detta i tankarna skulle kabinettet sträva för att uppnå följande mål:
- Inom inrikesfrågor
- att skydda samtliga invånares liv och egendom,
- att återställa kommunikationsvägarna och post- och telegrafförbindelserna,
- att tillmötesgå flyktingarnas behov.
- Inom finansiella frågor
- att förbereda antagandet av ett nationellt valutasystem,
- att återuppliva handeln och industrin.
- Inom juridiska frågor
- att anpassa de juridiska procedurerna till lokala seder och traditioner,
- att inkludera allmänna jurister i rättegångarna för anklagade kriminella.
- Inom militära frågor
- att omorganisera nationens militära styrkor,
- att bilda en inte så stor, men själsligt stark och disciplinerad armé.
- Inom utrikesfrågor
- att respektera samtliga avtalsskyldigheter mot det osmanska imperiet,
- att sätta igång det turkiska tillbakadragandet från de ockuperade delarna av republiken,
- att säkra tillåtelse för flyktingarna att återvända hem,
- att på ett vänskapligt sätt bestämma gränserna mot Georgien och Azerbajdzjan genom att använda den etniska principen, det enda tillämpningsbara sättet i demokratiska stater, som mall,
- att sluta en uppgörelse med Georgien och Azerbajdzjan för likvideringen och distributionen av egendomarna och tillgångarna hos den förra transkaukasiska federationen. 97
Att uppfylla dessa "realistiska" mål skulle under de villkor som rådde 1918 ha varit ett mirakel.
Reaktionerna från de olika fraktionerna på Kachaznounis program fyllde agendan under församlingens tredje och fjärde dag. 98 Socialrevolutionären Khondkarian klagade på att uttalandena inte inkluderade några specifika förslag eller indikationer om hur programmet skulle tillämpas. Han var speciellt upprörd över att relationerna med Ryssland inte hade nämnts. Den socialrevolutionära fraktionen förespråkade bestämt att återupprätta den transkaukasiska demokratin som en federativ enhet inom den ryska demokratiska republiken. Från kammarens vänstra hörn ställde sig socialdemokraten Azatian upp och deklarerade att det som Kachaznouni hade föreslagit påminde om Stolypins taktik med "först fred – sedan reformer". De armeniska marxisterna förringade faktumet att frågor som arbetarnas rättigheter, ekonomi, utbildning och hälsa hade ignorerats av premiärministern. Arshavir Melikian, den enda bolsjeviken inom den socialdemokratiska fraktionen, tog tillfället i akt att prisa världsrevolutionen och förlöjliga idealen om nationell självständighet. Idealet vore i stället att återförenas med Ryssland. 99 Medan vänsterpartierna klagade på Kachaznounis deklarationer var de andra partierna på högerkanten belåtna med hans konservativa och försiktiga strategi. Det fanns inte någonting i regeringens plattform som kunde påvisa att Dashnaktsoutiun under ett drygt decennium hade varit ett socialistiskt parti. De populistiska och muslimska medlemmarna i Khorhourt anslöt sig till Dashnaktsoutiun för att rösta för förtroende för Kachaznouni. Inte heller SR och SD röstade emot. Så länge de turkiska arméerna stod inne i hjärtat av Jerevans guberniia samarbetade vänsterfrontens partier taktiskt med premiärministern genom återhållsamhet hellre än opposition. 100
|