|
|
|
Armeniernas representanter kom att, från 1878 och framåt, ständigt kräva genomförandet av paragraf 61 i Berlin-avtalet avseende reformer i de armeniska provinserna. Armeniernas krav innehöll följande punkter: återskapandet av de sex armeniska provinserna med deras ursprungliga naturliga gränser; utnämnandet av en lokal ledare som är godkänd av de europeiska stormakterna för var och en av dessa provinser; förbättrandet av systemet för indrivningen av skatter som fram till dess inte var något annat än ett lagligt och organiserat rån; förbättring i rättsväsendet, skapandet av en blandad polisstyrka, d.v.s. den skulle även innehålla armenier och till sist rätten att kandidera till de lokala råden. 171
Dessa krav utgjorde huvudpunkterna i en detaljerad reformplan som sir Philip Currie, Storbritanniens ambassadör i Konstantinopel, med stöd från sina franska och ryske kollegor (Paul Cambon och Nelidof) överlämnade den 11 maj 1895, d.v.s. efter händelserna i Sasoun. 174
Sultan Abdul Hamid II-A avvisade ambassadörens krav, genom att stödja sig på Rysslands utrikesambassadör, prins Lobanof, som öppet visade sin fientlighet gentemot armenierna 175 och öppet uppmuntrade sultanen till motstånd. 176
Trots den rådande atmosfären bestämde sig sultanen för att bereda mark för fler massakrer för att genom minskandet av antalet armeniska invånare omöjliggöra genomförandet av liknande reformer. 177
Genom att utnyttja erfarenheterna från 1876 års massaker i Bulgarien, där närvaron av vittnen till de otaliga fruktansvärda scenerna väckte de europeiska folkens avsky och vrede gentemot ottomanska imperiet, planerade den ottomanska regeringen denna gång att först bryta kontakten med de armeniska provinserna genom att förbjuda resor dit och införa censur av post och sedan börja de planerade massakrerna. 178
Själva massakern planerades också med lika stor försiktighet. 179 Representanter skickades till de armeniska provinserna för att hålla tal till folkmassorna i moskéerna där de talade om för folket att sultanen hade mottagit säkra bevis på att armenierna höll på att planera en stor konspiration och deras mål var angrepp mot muslimer och Islam. Därefter uppmanade man folket att för neutralisering av detta hot döda armenierna och konfiskera deras egendom. Sedan började man dela ut vapen till allmänheten. 180 Dessa förberedelser till massakern som utfördes av regeringen och dess lokala tjänstemän framgår tydligt i diplomatiska och konsulära rapporter från utländska representanter bosatta i Turkiet. 181
I september 1895 arrangerade armenierna i Konstantinopel en demonstration under ledning av Hntchak-partiet som slutade i ett nytt blodbad. 182 I dess följd ägde stora massakrer rum, från september ända till december 1895. 183 Storskaliga massakrer ägde rum även i Trabizond 184, Bayberout, Erzurum 185, Erzindjan, Bitlis 186, Diyarbakir 187, Kharpout, Arabkir, Malatya 188, Sivas, Mardin, Aintab, Marash och Caesarea. Dessa massakrer nådde sin kulmen i Ourfa där 3 000 armenier mördades under den första veckan av nyåret, av vilka de flesta var kvinnor och barn som hade tagit skydd i stadens kyrka. Dessa brändes levande till döds inne i kyrkan. 189
|
|
171) Om kraven hos armenierna och deras europeiska vännder se A. Vandal, Les Arméniens et la Réforme de la Turqiue, Genéve, 1903, sid. 28
174) Se Livre Jaune (Gula boken), Affaires Arméniennes, Paris, 1897. Dessutom finns texten återgiven i dess helhet i P. Quillard, Pour l'Arménie, Cahiers de la Quinzaine, vol. III, nr. 19, Paris, 1902, sid. 101-121
175) Se Blue Book, Turkey, 1896, nr. 1 (i synnerhet i sid. 16, 18, 67-69, 70-73) och även G. P. Gooch, History of Modern Europé 1878-1919, London, 1923, sid. 237 och även V. Bérard, La Politique du Sultan, Revue de Paris, 15 januari 1897, sid. 441-446
176) Om dessa förhandlingar se Blue Book, Turkey, 1896, nr. 1 och Livre Jaune (Gula boken), Affaires Arméniennes, Paris, 1897
177) J. Lepsius, Armenien und Europa, Berlin, 1896
178) Livre Jaune (Gula boken), Affaires Arméniennes, Paris, 1897, sid. 16; Sir Edwin Pears, Forty Years in Constantinople, London, 1916, sid. 156 och Life of Sultan Abdul-Hamid, London, 1917, sid. 234-241
179) H. Lynch, Armenia, London, 1901, vol. II, sid. 432; L. de Contenson, Chrétiens et Musulmans, Paris, 1901, sid. 101 och 102; Sir William Ramsay, Impressions of Turkey during Twelve Years Wandrings, London, 1897, sid. 156
180) Sir Edwin Pears, Life of Sultan Abdul-Hamid, London, 1917, sid. 233-234 och Forty Years in Constantinople, London, 1916, sid. 156-157
181) "Det har avslöjats att den har sedan länge planerat och förberett massakrerna på armenier". Livre Jaune (Gula boken), Affaires Arméniennes, Paris, 1897, sid. 163; se även ambassadör Paul Cambons rapport till Paris, 30 oktober 1895
182) Livre Jaune (Gula boken), Affaires Arméniennes, Paris, 1897, sid. 137 och 143
183) Bland de otaliga dokument som finns om dessa massakrer hänvisas i synnerhet till de brittiska och franska officiella dokumenten som har publicerats i diplomatiska och konsulära rapporter. De brittiska dokumenten har publicerats i Blue Book (British Parlaimentary Report), Turkey, 1896, nr. 2, 3, 5, 6 och Turkey, 1897, nr. 1, medan de franska dokumenten har publicerats i Utrikesdepartementets skrifter med titeln Documents Diplomatiques, Livre Jaune (Gula boken) , Affaires Arméniennes (1893-1897), Paris, 1897, och supplements (1895-1896), Paris, 1897. De Tyska dokumenten finns publicerade i Die Grosse Politik der Europäischen Kabinette, Berlin, 1923, vol. 10. Essentiella källan till dessa brev är de flertaliga katolska missionärer vilka bevittnade dessa händelser personligen. Dessa brev finns publicerade i Bulletin de l'Æuvre des École d'Orient, Paris, 1895-1898. Bland rapporterna från undersökningarna hänvisas i synnerhet till verken av L. de Contenson, J. Harris, G. Hepworth och Paul Rohrbach.
184) Om massakern i Trabizond se raporten från den Österrike-ungerska generalkonsulen, publicerad i Die Grosse Politik der Europäischen Kabinette, Berlin, 1923, vol. dokument 2444
185) Om massakern i Erzurum se E. Bliss, Turkey and the Armenian atrocities, London, 1896, sid. 415-425
186) Om massakrerna i Erzindjan och Bitlis se G. Clemenceau, Les Massacres d'Arménie, Témoignages des Victimes, Paris, 1896
187) Om massakern i Diarbekir se rapporten från Frankrikes vice konsul publicerad i Livre Jaune (Gula boken), Affaires Arméniennes, Paris, 1897, sid. 30; se även Blue Book, Turkey, 1896, nr. 2 och V. Bérard, La Politique du Sultan, Revue de Paris, 15 december 1896, sid. 889-895
188) Om massakern i Kharput, Arabkir och Malatia (som skördade 12 000 liv) se E. Bliss, Turkey and the Armenian atrocities, London, 1896, sid. 427-440
189) Om Massakrerna i Ourfa där 6 000 armenier dödades se Livre Jaune (Gula boken), Affaires Arméniennes, Paris. Se även till L. de Contenson, Chrétiens et Musulmans, Paris, 1901, sid. 57-62
|
