|
|
Armenierna var dels indelade i specialförband under ledning av den armeniska adeln och slogs sida vid sida som allierade med de bysantinska arméerna och dels ingick i den bysantinska arméns egna förband och utgjorde en stor majoritet av de soldater som hade värvats enligt den berömda bysantinska armésatsen Armeniacus. Fr.o.m. 1100-talet då Armenien och Bysans armeniska provinser föll i turkarnas händer började denna källa till legosoldater att sina, och det är bl.a. just av detta skäl som förlusten av Mindre Asien innebar katastrofala följder för det bysantinska imperiet.
Charles Diehl skriver: "Det var uppenbart att Bysans aldrig skulle återhämta sig från 1071 års fruktansvärda nederlag vid Manazkert då man förlorade sina erövrade områden, eftersom man fr.o.m. denna stund för gott förlorade hela östra delen av Mindre Asien d.v.s. Armenien och Kapadokien, varifrån imperiet hade skaffat sig sina bästa soldater och sina mest berömda befälhavare." 28
Vi bör även påpeka att Bysans inte använde armenierna bara som soldater utan även som militära bosättare vid imperiets gränser där hotbilden var störst (t.ex. vid östra delen av Mindre Asien, Trakien och Makedonien). Dessa armeniska militära bosättningar är väl märkbara under regeringstiderna för kejsare Mauricius (500), Phocas (600), Nicephorus Phocas (900) och Basil II (1000).
Den bulgariska historikern Isjirkov påpekar att källan till den armeniska närvaron i Bulgarien är ett arv från de armeniska bosättare som kom till dalen Maritza på order av den bysantinska kejsaren för att försvara imperiets gränser mot bulgarernas hot. 31
Även närvaron av de flesta armenier i Sivas, Amasia och Tokat, där de fortfarande fanns fram till folkmordet 1915, härstammar från dessa bosättare. Dessa armeniska bosättare eller små öar av armeniska församlingar tjänade imperiet på bästa möjliga sätt genom att försvara det bysantinska imperiets gränser. 35
Här nämner vi den arabiske historikern Abu al Faraj som skrev det följande om följderna av de armeniska bosättningarna i Sivas under 900-talet: "Sivas i Kapadokien tillägnades armenierna och deras antal blev så stort där att de förvandlades till dyrbara medarbetare till kejsarens arméer. Dessa armenier användes som utpostvakter i starka fästningar som man hade tagit tillbaka från araberna. De utmärkte sig som kunniga infanterister i kejserliga armén och kämpade ständigt med stort kurage och framgång vid romarnas sida (d.v.s. bysantinerna)". 36
Generellt sett bör man påpeka att striderna vid Eufrats gräns mot de muslimska araberna under flera sekler var en av Bysans viktigaste strider och påverkade den allmänna opinionen vilket återspeglas i den bysantinska poesin.
Bysans armeniska befälhavare och ämbetsmän
Men Armenien nöjde sig inte med att förse Bysans med endast soldater utan en hel del av dess armébefälhavare och ämbetsmän kom från Armenien.
Det var inte bara armeniska bönder och bergsbor som ingick i den bysantinska armén. Charles Diehl skriver: "De armeniska provinsernas modiga och flitiga adel bidrog också till den bysantinska armén genom att förse den med kunniga ledare. Kejserliga arméns villkor och förmånerna för dess officerare var så pass bra och passande att de frestade den armeniska adeln att ta värvning." 37 Oman skriver i sin samhällsforskande bok som handlar om krigskonsten under medeltiden att: "Armenierna, så som folken i Kapadokien och Issurien, var berömda för att kunna förse Bysans armé med de bästa officerarna." 38
|
|
28) C. Diehl, Histoire de l'Empire byzantin, Paris, 1922, sid. 134
31) Isjirkov, Bulgarerne, Köpenhamn, 1918
35) C. Oman, A History of the Art of War in the Middle Ages, London, 1898, sid. 178
36) Schlumberger, Un Emperor byzantin au X siècle, Paris, Nicéphore Phocas, Paris, 1890, sid. 251
37) C. Diehl, Byzance, Paris, 1924, sid. 39 och 123
38) C. Oman, A History of the Art of War in the Middle Ages, London, 1898, sid. 179
|