Kyrkor & kloster (30)
F�stning (4)
Hedniskt tempel (1)
Andra (1)
|
| Kyrkor & kloster :: Sevanavank |
|
|
|
|
Klostret Sevanavank |
|
| |
| Information |
| |
Sjön Sevan är i armeniska källor känt som Geghama Tzov eller Gegharkouniats Tzov (Geghamahavet respektive Geghartounihavet). Den är den största sjön i Kaukasus. Den är av vulkanisk ursprung och dess vattennivå har sjunkit på grund av förbrukningen av dess vatten i elproduktion och jordbruksbevattning.
Belägen på en 1916 meters höjd sträcker sig sjön över en area på 75 kvadratkilometer och har en genomsnittsdjup på 41 till 42 meter. Hrazdan-kanalen, genom vilken vattnet leds iväg har förändrat omgivande distriktet på ett avsevärt sätt.
På vintern fryser Sevans vatten. Dess stränder har förklarats som nationalpark och staten överser beskyddandet av dess naturliga skönhet och dess djur- och plantliv. På vissa platser förekommer uppfödning av inte mindre än 29 olika öringsarter, inklusive Ishkhan, Koghak och Beghlu.
På strandområden finns det gott om klippmålningar, skulpturer och andra arkitektoniska verk inklusive befästningar som är kvarstoden från brons- och järnåldern, urartuiska och arameiska inskriptioner, kloster, kyrkor, palats, broar och kyrkogårdar. Dessa utgör områdets sanna kulturella antologi. Sjön Sevan, med sin omgivning, som tillhör regionen Siunik, är i historien kända som Siuniats Ashkharh (Siunernas värld) eller Sisakan. Denna region var den nionde provinsen i Metz Hayk (Storarmenien eller Armenia Major). I norr gränsade den till Ayrarat, i öst till Artsakh (Karabakh) och i sydost mot Vaspourakan. Trots att regionen är ytterst fertil så omges den av ogenomträngliga berg och är åtkomlig endast med stora svårigheter och var i princip omöjlig att erövras, något som dess invånare stoltserades med. Under medeltiden var regionen ständigt scenen för strider mot utlänningar och striderna mellan olika armeniska och georgiska furstar. Trots detta fortsatte Siuniks herravälde att bibehålla sin kulturella självständighet och utvecklade ganska singulära konstformer, i synnerhet då kristendomen spred sig i regionen.
Större delen av medeltida monumenten i Sevan-provinsen ligger på sjöns stränder eller på någon kortare sträcka inåt landet. De är vanligtvis mindre kloster. Deras arkitektoniska planritning är en traditionellt sådan: en central kropp (kapellet) omgiven med andra religiösa och tjänstebyggnader, bibliotek, skola o.s.v. Hela komplexen brukar ligga innanför murar. Undantaget är klostren i Sevan, belägen på en ö och därför utan behov av några försvarsmurar. Alla murar hos dessa komplex är relativ små till storleken och i denna aspekt skiljer de sig från klostren i slätterna vilka behövde förse sig med relativ befästa försvarssystem med tanke på de frekventa utländska invasionerna (t.ex. klostren Thadeos, S:t Stepanos, Horomos, S:t Bartoghmios, Narek etc.) begränsade finansiella resurser, brist på arbetskraft och svårigheter i byggnationen gick hand i hand för att göra dessa små i storleken. Byggt med blygsamma material som var enkla att hitta var dessa delvis freskomålade på insidan, vilket gick emot Armeniska kyrkans grundsatser, vilket inte förespråkade idoldyrkan. Men trenden fortsatte i regionen som tändigt åberopade sin religiösa självständighet.
Under 700- och 800-talen stannade byggnationsarbeten så gott som helt i slättområden där arabernas förtryck och våld var mer påtagligt. Deras armé och kavalleri, högst effektiva på jämna ytor, hade ytterst svårt att strida i bergsområden med klippor och sluttningar. Det var faktiskt i bergsområden i Afghanistan och Kaukasus som arabernas expansion mot östra och centrala Asien och slätterna i floden Don stannade av. På grund av detta kunde Armeniens bergsområden alltid bibehålla en hög grad av autonomi och blev aldrig helt erövrade och underkuvade vilket gjorde att kristendomen kunde överleva i området. I regionerna Siunik och Vaspourakan överlevde inte bara byggnadskonsten utan även utvecklades gradvis.
De första sekulära och religiösa byggnaderna dateras till 800-talet. Uppenbarligen spelade avsaknaden av internationell och interregional handel i Siunik en avgörande roll i dess kulturella isolering. Arkitekturen föll därför tillbaka på klassiska modeller (med små variationer) och stiluttrycken blev rent lokala. Denna stagnering övervanns senare i och med regionens utveckling och blomstring och dess upphöjning till kungadöme under Siuni-dynastin. Den siuniska arkitekturen utvecklades inom två distinkta områden: bergen och vid foten av sjön Sevan. De hade olika typologier och särdrag. Religiösa byggnaderna som restes vid sjöns stränder är små och välankrade, nästan svetsade, till det omgivande landet. De är väldigt enkla, med arkitektoniska former som en kan säga förstärks av vattnets närvaro. Olik byggnaderna i bergsområden saknar de komplicerade dekorationer.
Klostret i Sevan, som står på det som en gång var en ö med samma namn, kan dateras tillbaka till 800-900-talen. Det var under flera hundra år ett viktigt religiöst centrum som gav husrum till många munkar och besöktes av tusentals pilgrimer från Armeniens alla hörn. Som det står idag så består klosterkomplexet av två kyrkor, en dedicerad till S:t Arakelots (de heliga apostlarna) och en till S:a Astvatzatzin (Guds heliga moder), och återstoden av den helt förstörda gaviten. Det finns inte några spår som helst av de byggnader som en gång i tiden måste ha fullbordat komplexet. I den mindre av de två kyrkorna, S:t Arakelots, återfinns en inskription som talar om klostrets grundande och konstruktionen och helgandet av kyrkan år 874 på order av princess Mariam (Maria), dotter till kung Ashot Bagratouni och fru till Vasak, prins och feodalherre över regionen Sisakan (dagens Siunik). Kyrkan är en välkänd exemplar av en treklöver i korsplan. På den västra sidan finns det ett kvadratiskt utrymme som omsluts på andra sidor av tre semicirkulära absider. Det är över dessa utrymmen som trumman reser sig över och är krönt med en konisk kupol och sammanfogad med den via koniska bågar som är synliga på utsidan i form av en prisma och en åttahörnig pyramid. Entrén på den sydvästra sidan är inramad med en majestätisk båge. Ett mindre kapell från senare period står på den sydöstra sidan.
Kyrkan som är tillägnad S:t Astvatzatzin är belägen ett kortare avstånd till sydöstra sidan av den förra. Den byggdes tack vare samma insats från princess Mariam och samtidigt eller strax efter byggandet av S:t Arakelots och är en någon större arkitektonisk replikering av den sistnämnde. Rent allmänt är byggnadsdragen och detaljerna hos dessa byggnader rätt likt varandra. Dock har S:t Astvatzatzin omformats mer påtagligt och har fått ytterligare utrymmen. Idag ser man ett mindre kapell på den sydöstra sidan som dateras till senare period. Det finns även nyare tillsatskammare på de östra och västra hörnen på den norra sidan. Man gick in i kyrkan genom gaviten på den västra sidan av byggnaden. Denna var förmodligen en tillsats, daterad till 800- och 900-talen. Den omfattade ett kvadratisk utrymme som hade varken kolonner eller pelare. Två par av träpelare bar upp en yerdik (en bjälkhövdad lanterna eller en mindre kupol) av bjälkar som är också av trä. Idag, allt som kvarstår av denna byggnad är grunden och två väldigt fina kapitäler av trä som bevaras i Jerevans museum, bevittnande om det som förmodligen var prototypen för gaviten.
Källa: Stepan Mnatsakanian, Lake Sevan: A Constellation of Architectural Types of Medieval Armenian Monuments
|
|
|
