Som följd av alla dessa negativa faktorer upplevde Armenien mellan 1991 och 1993 den största nedgången inom den industriella produktionen bland de tidigare sovjetiska republikerna. Vid 1998 hade tjänstesektorn för första gången gått om industrin med avseende på dess andel i landets BNP 25. Jordbruket fortsatte dock att utgöra den största delen av Armeniens BNP. 26
Men landet drogs med ett annat stort problem också, något som dels var en kvarleva från den kommunistiska eran men även framtvingat av den rådande situationen, nämligen en skuggekonomi. År 1994 uppskattade UNDP (FN:s utvecklingsorgan) landets skuggekonomi till någonstans mellan 32% till (det otroliga) 72% av landets BNP 29. Vid slutet av 1997 uppskattade Artashes Toumanian, chef för skattedepartementet inom Armeniens finansministerium, skuggekonomin till 50 % till 70 % av landets ekonomiska aktivitet. 30 Oberoende experter ansåg Toumanians övre estimat vara mycket närmare verkligheten och menade att den riktiga siffran borde ligga mellan 65% till 70% av den egentliga BNP:n.
Även den höga korruptionen inom statsapparaten bidrog till uppkomsten av denna svåra situation. Ter-Petrosians administration hade strax efter självständigheten startat en massiv privatisering av den armeniska ekonomin. Men denna privatisering resulterade i att de flesta personer som tog hem de stora kontrakten var personer med kontakter inom högt uppsatta regeringskretsar eller deras närmaste män. 32 Tanken var att sälja ut andelar inom statliga industrier med avseende på fabrikens eller företagens dåvarande produktion. Men ofta blev fallet att företagsledare eller uppköpare, med hjälp av insiderhjälp, lyckades manipulera fabrikernas produktion för att minska produktiviteten eller vinstmarginalen för att kunna köpa företagen till mycket lägre priser. 42 År 1997 hade runt 60% (cirka 6 000) av alla småföretag och 60% (cirka 1 250) av de medelstora företagen privatiserats. 44
Denna våg av privatiseringar fick en rad olika konsekvenser inom det armeniska sociala och ekonomiska livet. Först och främst försämrades välfärden snabbt och omfördelades på ett mycket disproportionellt sätt bland befolkningen, till de nyrikas fördel. 57 För det andra innebar det att de nya ägare som hade köpt dessa företag till, så gott som, försumbara summor inte hade några som helst förpliktelser att investera i dem. De hade inte heller något intresse för att investera i nyare utrustning eller i moderniseringen av deras utrustning, genom till exempel samarbete med utländska partner. 58 Istället styckade de upp det som gick att sälja, inklusive maskineriet, till skrotpriser och sålde dem till Iran och andra länder. Lastbilskaravaner fraktade bort ton efter ton av industriella maskiner från stängda fabriker över den iranska gränsen och lämnade flera spöklika tomma fabriker efter sig.
Privatiseringen, vilken skulle få Armenien på fötter igen och som välkomnades och uppmuntrades av västvärlden och IMF (International valutafonden), underminerades av favorisering och korruption. Det faktum att Ter-Petrosians två bröder, så väl som hans närmaste ministrar berikade sig enormt på befolkningens bekostnad bidrog starkt till nedgången av presidentens popularitet bland allmänheten. 61 Många av de nyrika visade upp sitt nyvunna imperium och välstånd vilket ytterligare eldade på allmänhetens misstro mot regeringen. Flera regeringsmedlemmar, bland andra presidentens broder, Thaelman Ter-Petrosian, inrikesministern Vano Sirdaghian (senare efterlyst av Interpol) och den framtida försvarsministern och senare premiärministern Vazgen Sarkisian hade direkt kontroll över de olika industrisektionerna i Armenien.
|
