Kyrkor & kloster (30)
F�stning (4)
Hedniskt tempel (1)
Andra (1)
|
| Kyrkor & kloster :: Thaddeus |
|
|
|
|
Klostret Thadeus |
|
| |
| Information |
| |
Klostret S:t Thaddeus (1100- och 1300-talen)
Beskrivning av Wolfram Kleiss, Tyska arkeologiska institutet, Teheran
Det berömda klostret Sourp Thade (S:t Thadeus), eller Gharakilisa på turkiska (Svarta kyrkan), är belägen i de bergiga delarna av provinsen västra Azerbajdzjan i Iran, omkring 20 km från staden Makou. Sourp Thade kan ses från ett längre avstånd tack vare kyrkans massivhet, starkt karaktäriserade av två 2 cuspidate tambours. Klostret sitter på ett klippavsats, bredvid en ström försjunken i berget som ger det dess naturliga fästningsposition. I närheten finns flera kapell, 3 på kullarna öster om strömmen, ett cirka 3 km söder om klosteret på vägen till Bastam och ett annat som även används som kyrka i byn Gharakilisa.
Enligt sägnen grundades klostret av aposteln S:t Thadeus på platsen där ett hedniskt tempel redan existerade från äldre dagar. Tid efter tid har det förstörts av invasioner och jodbävningar, av vilka det mest förödande ägde rum år 1319. År 1329 återuppbyggdes klostret och förnyades och utökades ytterligare under de kommande seklerna.
Den massiva muren, förstärkt i försvarssyfte, som omsluter S:t Thadeus bildar två stora interiörsgårdar. Den första, till väster, verkar ha skapats i meditationssyfte medan den andra gården som tillhör själva klostret där munkarnas rum omringar byggnaden som är en kyrka.
Två runda torn skyddar klostrets ästra sida och mjukar upp murens i övrigt hårda utvändiga linjer. En central öppning på denna sida är dekorerad med utsmyckningsmotiv och 2 khathckarer som har lagt in i murverket. Öppningen leder till den första gården där, i det sydöstra hörnet, det finns en serie rum som har tillägnats bearbetningen och förvaringen av jordbruksprodukter. Bland andra objekt som man kan hitta finns rum utrustaade för oljetillverkning, en miniatyrkvarn, en ugn och en fontän.
En liten dörr på den västra sidan öppnas in i den andra gården där munkarnas boning och arbetsrum återfinns längs muren, tillsammans med abbotens rum, refektorium, kör och andra faciliteter. Alla dessa rum, byggda i XXXX-formade stenar, mynnar mot interiören av gården som förser dem med ljuskälla. Rummens yttre vägg är genomlpande med den befästa muren där tre försvarstorn som tittar över den östra dalen nedan finns placerade. Kyrkan finns i centrum av den andra gården, som vi redan har nämnt, har genomgått väsentliga ändringar genom seklerna. Den har förstörts, återbyggts, restroarerats och utvidgats. Dess nuvarande utseende avsjöljar närvaron av tr olika strukturer, var och en med sin egen artikettoniska och spatiala kocnpet som smälter ihop med de andra, med några få undantag, för att ge känslan av en enda enhet. Den äldasta byggnaden på den östra ändan är kupolförsedd med en central plan, korsformig för interiören och fyrkantig för exteriören. På ena sidan vilar kupolen på de två kapellen vid sidan av absiden och på den andra på två pelare inlemmade in i de yttre västra väggarna, vilka senare inkluderades i den östra delen av den centrala kyrkan. Förmodligen byggdes den under 1100-talet och restorerades 1329, 1426, 1680-1684 och från 1819 till 18030-talet (på den norra murens insida finns det en plakat som är daterat till 1329 angående kyrkans rekonstruktion) liknar S:t Thadeus i sin komposition de allmänna dragen hos klostren S:t Thomas av Gandzak (900-talet) och S:t Bartholomeus (800-talet), båda belägna nära Vaspourakan.
Av de två rummen intill absiden, den mot norr tjänar som ett kapell medan den södra modifierade för att rymma en gravkammare. Absiden har rests upp på fyra steg och inuti den har en form av transenna rests upp, förmodligen under 1800-talet.
I enlighet med armenisk använding har två lägre utrymmen huggits ur absidens väggar och en högt placerat fönster lagts i samma axel som altaret. Absidens kalott består av ett valv istället för en traditionell sfärisk sådan, ett ytterst ovanligt särdrag hos en armensk kyrka.
Den senare centrala strukturen, byggt under 1800-talet (1819-1830-talet) agerar som ett fulcrum för den hela kompositionen på grund av komplexitetet hos dess massa, och exeptionella dimensioner, därmed ingivelsen av luftigheten hos den äldre kyrkan.
Belägen på samma längsgående axel som den gamla kyrkan, blir denna senare struktur till dess attraktionspunkt. Dess planivolumetriska plan påminner om den hos S:t Etcmiadzin i Vagharshapat (400- och 600-talen) och domineras av en tandad rundpelare, lik de som i äldre kyrkor, men mer framträdande. Även här vilar kupolen på fyra bågar och därmed på fyra fria pelare i form av hängande sfäriska stöd.
Detta leder till en hel ny kompositionsfrihet. De omgivande väggarna, efter att ha förlorat sin primära statiska roll, är fri att expandera och därmed möjliggör en perfek överensstämmelse mellan inre och yttre utrymmen, d.v.s. det som saknas i äldre kyrkor. Det rymliga näset hos interiören, strippt av all dekoration, liknar starkt det hos romerska kyrkor i Centraleuropa.
Det finns tre entrén; huvudingången i mitten av västra exedra ansluten till portiken framför den och de andra två på de norra och södra delarna.
Portiken som har införts på den punkt som motsvarar den västra exedra i huvudkyrkan avslutades aldrig och daterar tillbaka till mitten av 1800-talet. Den var antagligen menat att vara en andra våning och ett egentligt klocktorn. Portikens massivhet avlastas av små blinda bågar och dekorativa och geometriska figurer som upprepar det hos den centrala kyrkan förenar ytterligare komplexets två delar. Elementet som sammanbinder portik-klocktornet och kyrkväggen saknas. Byggnadens teknik i denna sektion, delvis förstörd och dels oavslutad, är typisk för den armeniska arkitekturen med den externa ytan av väggarna i kvaderstenar och den stödjande delen av muren är i grovt bearbetad sten.
Även från utsidan syns de tre olika byggnationsperioderna, den äldsta kyrkan, den mittersta kyrkan och portik klocktornet är uppenbara. Den första av dessa tre har släta väggar i gråsvart tuffsten, varifrån dess namn, Gharakilisa (svart kyrka) härstammar. Placerad på den tvåstegshöga basbrädan i byggnaden finns dekorativa haldkolumner med en oavslutad bas, sannoliken kvalämningar efter den första kyrkan som förstördes innan 1300-talet.
Taket har två lager stenplattor: ytan på tympanum är ingraverad med basreliefer, av vilka några är vita stenar som kan antagligen hänvisas till restorationsarbete som har gjorts under senare sekler. Den tolvsidiga tamburen, omgiven av pyramidformade uddar, är av skiftande ljusa och mörka stenar (S:t Bartholomeus, S:t karapet i Moush, Narek). Nämningsvärt är de tre miniatyrmodeller av kyrkan som finns placerade vid sptstamburen, påminnande om den arkitektoniska strukturen hos seldjukiska turbe, till exempel den hos Mama Hatun i Terdjan.
Huvudkyrkan har istället ett platt tak. Den pyramidala cuspide reser sig över en tolvsidig tambur placerad på en kvadratisk fundament.
De norra och södra exedrae är mångsidiga, väldigt lik det hos S:t Etchmiadzins kyrka, och i detta fall skulle kupolen ha också haft två klocktorn på varje sida, men som aldrig byggdes. Dock kan man se spår efter deras fundament på taket.
Kyrkans exterior är omringat av fem dekorativa band i skiftande mörka och ljusa stenar som ger en klärobskyr-effekt till dess hela massa och förhöjer effekten hos separationen av de två cuspides med bruket av rytmiska horisontella band. Undertill komprometterar dekorationen fundamentet, det första området med slat sten, och därtill kommer en serie av paneler med runda, blinda bågar som turas om med spetiga bågar, alla vilande på smala halvkolumner. På insidan har panelerna varierande dekorativa motiv så som rosetter, khatchkarer, sköldvapen och blomster- och djurfigurer. Nära imposten är bågarna bevingade kerubiska huvuden och änglastatyer finns placerade in hörnen hos kyrkofasaden.
Ovanför detta finns ett vackert skulptrerat dubbelband av basreliefer, rikligt prytt med episoder från den Gamla och Nya Testamenten, scener med mänskliga och animala figurer och detta band forsätter hela kyrkan. Något högre repeteras panelerna som har formats av halvkolumner krönta med dekorativa kapitäler och mytiska djur runt deras bas. På insidan av panelerna finns basreliefer illustrerande helgon och andra figurer som associeras med klosterlivet. Ännu högre finns det isolerade figurer och på de norra och södra fasaderna har man designad olika kors i väggen med mörkfärgade stenar, förmodligen med inflytande från den traditionella dekorationstradtion om växte fram i Ani. Relieffigurerna i huvudkyrkan är klart inspirerande av dem i Akhtamar (900-talet) även om de saknar deras uttryskfullhet. Anmärkningsvärt är att i S:t Thadeus har helgonen inte någon gloria, otvivelaktigen på grund av viss influens från islamisk konst, i synnerhet i dess persiska traditioner som bör erkännas i klostrets dekoration.
Den existerande beskrivande analysen av klostret har än inte kunnat förklara dess uttrycksfulla och kommunikativa känslor som ingen har någonsin kunna illustrera på ett tillfredsställande sätt.
Det som är mer överraskande är den eviga atmosfär som klostret erbjuder nästan som ett tecken på levande närvaro inne i dess väggar sedan tidens begynnelse. Det är säkerligen denna känsla som attraherar de otaliga pilgrimer som samlas där varje år för den traditionella festdagen för S:t Thadeus.
Källa: Documents of Armenian Architecture: S. Thadei' Vank, Edizioni Ares, Milan, 1971
|
|
|
