Man hade även samtal med andra högt rankade officiella. Utrikesminister Nessimi, marinminister Rauf och ittihadistiska centralkommitténs medlemmar Bahaeddin Shakir och Nazim Bey uttryckte alla önskemål om vänskap men påpekade att endast Talaat och Enver kunde bevilja eftergifter. När nyheterna om massakrerna i Baku nådde Konstantinopel påstod Shakir och Nazim att informationen var grovt överdriven och att även om överträdelser hade begåtts så var det endast på grund av det att de osmanska trupperna var för utmattade för att kunna hålla tillbaka de tatariska grupperna. Dessutom klagade de över att medan armenierna kunde ha utsatts för fysiskt våld höll turkarna på att utrotas moraliskt. Den utbredda armeniska propagandan hade väckt vrede i Amerika och Europa. "Den mordiske turken" var en fras som cirkulerade från den ena huvudstaden till den andra. 55 Samma anklagelse upprepades av Talaat och Enver. Den sistnämnde påpekade att under krigstid var det naturligt att även civilbefolkningen fick lida. Andra nationer dödade med kanoner och gevär, medan turkarna dödade med kroksablar och bajonetter. Det fanns inte någon skillnad i slutresultatet – det innebar döden. De som skyllde på Turkiet var hycklare eftersom de valde att ignorera sina egna regeringars illdåd. 56
Den turkiska pressen var delad i sin attityd gentemot de armeniska besökarna. Flera tidningar förblev skeptiska och kritiska medan andra, i synnerhet Tanin, anslöt sig till den officiella regeringens policy som föredrog vänskap och fred. Ahmed Emin, redan en respekterad journalist, hälsade delegaterna med stor entusiasm och lovade att använda sin penna till den svåra uppgiften att göra anspråk på det armenisk-turkiska samförståndet och solidariteten. I en annan intervju mindes Ahmed Riza, "ungturkarnas" patriark, den långa och enade kampen för frihet som turkar och armenier hade stridit mot Abdul Hamid II. Han ratade våld och kritiserade fraktionen Enver-Talaat i Ittihad i Terakki för att förstöra de stora idealen som partiet en gång hade grundats på. Han varnade för att så länge denna lilla skara styrde den turkiska policyn skulle delegaternas ansträngningar vara förgäves. 57
Trots detta råd fortsatte den armeniska delegationen att fullfölja de mål som man hade skickats dit för. Ett av dessa, ett turkiskt tillbakadragande från Lori och Pambak, komplicerades av georgiernas anspråk på det första distriktet. Medan man krävde omedelbar evakuering av Pambak, en del av Jerevans guberniia, tvekade delegationen i fråga om Lori. Khatisian skrev till Ohandjanian om sin rädsla för att georgierna med tysk uppbackning skulle ockupera Lori så snart turkarna hade evakuerat "uchastoken". Han uppmanade sin kollega att försöka övertyga regeringen i Berlin om att Lori, trots att den var i Tiflis guberniia, utgjorde en integrerad del av Armenien. Uppnådde man detta kunde man föra fram frågan med större kraft i Konstantinopel. 58 I slutet av juli rapporterade Khatisian att de osmanska auktoriteterna slutligen hade gått med på att evakuera de två områdena och tillåta de armeniska trupperna att ockupera dem. Dock betvivlade han den osmanska ärligheten, eftersom turkarna ända fram till mitten av juli hade fortsatt att avancera mot Jerevan och hade tvångsvärvat tusentals unga män i Pambak för arbete i Erzurums vilayet. 59 Även om man skulle bortse från Khatisians farhågor så var det logiskt att så fort turkarna skulle lämna Lori-Pambak så borde de upprätthålla armeniernas anspråk. Inkluderingen av dessa områden i Georgien skulle lägga till rika koppargruvor och ännu en järnvägssträcka till det tyska protektoratet, medan annekteringen till en undermålig armenisk stat skulle skydda de turkiska intressena på bästa sätt. Frågan förblev dock akademisk eftersom den tredje armén stod fast i Lori-Pambak. Även när de tvingades till reträtt i oktober som en följd av kapituleringen lyckades turkarna förlänga turbulensen i Kaukasus genom att inflammera de armenisk-georgiska relationerna. Medan den turkiske representanten i Georgien, Abdul Kerim, informerade Zhordanias regering om evakueringen och tillät georgierna att gå in i Lori gjorde Mehmed Ali samma uttalande i Jerevan och inbjöd de armeniska trupperna att ockupera de övergivna distrikten. Resultatet var en omedelbar och oundviklig armenisk-georgisk konfrontation. 60
|
