|
|
Man behöver bara jämföra påbudet "Om Västarmenien" med artikel IV för att förstå vreden hos de politiska ledarna i Västarmenien och Transkaukasus.
Men artikel IV visar inte hela räckvidden av skadan. Avtalet vid Brest-Litovsk gjorde eftergifter för ytterligare separata konventioner mellan Ryssland och var och en av axelmakterna. De två första artiklarna i det rysk-turkiska bilaterala avtalet detaljerade tidsgränsen såväl som procedurerna för den ryska evakueringen av Västarmenien, Kars, Ardahan och Batum. Den sovjetiska regeringen lovade att det inom åtta veckor inte skulle finnas någon rysk soldat i dessa distrikt och att man inte skulle utöva några vedergällningar mot landet eller befolkningen under detta tillbakadragande. Inget mer än en rysk division skulle stanna kvar i hela Kaukasus, och om den interna säkerheten krävde större antal styrkor än detta skulle axelmakterna informeras i förväg. 46 Armenierna som, trots förhandlingarna i Brest-Litovsk och de ryska deserteringarna, strävade efter att bemanna fronten drabbades särskilt hårt av artikel I, paragraf 5 i det extra avtalet: "Den ryska republiken ansvarar för att avväpna och upplösa de armeniska enheterna, bestående av ryska och turkiska undersåtar, vilka finns både i Ryssland och i de turkiska ockuperade områdena och skall helt skingra dessa enheter." 47
Andra klausuler utsåg kommissioner för att fastställa gränserna innan krigets utbrott och de territoriella gränserna för Kars, Ardahan och Batum.
Den fjärde all-ryska kongressen för sovjeterna, som hölls i Moskva, 48 ratificerade den 15 mars avtalet i Brest-Litovsk. Undertecknandet av denna "Tilsit-fred" kostade Ryssland över 1 ¼ miljoner kvadratkilometer och 60 000 000 invånare. 49 Enligt den leninistiska logiken skulle den eventuella och oundvikliga kommunistrevolutionen snart drabba Tyskland och därmed automatiskt göra slut på förödmjukelsen i Brest. Lenin uttryckte denna åsikt vid den ryska socialdemokratbolsjevikiska sjunde kongressen som, förutom att förlåta regeringens policy i Brest, antog Lenins förslag om byte av organisationens namn till det Ryska kommunistpartiet (RKP). 50
Avtalet i Brest-Litovsk förödmjukade och försvagade Ryssland, men det krossade Transkaukasus, där en temporär antibolsjevikisk administration hade formats. Dagen innan avtalet undertecknades räknade Lev M. Karakhan, sekreterare för sovjetdelegationen i Brest, i ett telegram till regeringen i Tiflis, upp de senaste ryska eftergifterna till Turkiet. Informationen gjorde Transkaukasus förstummat.
|
|
46) Ministerstvo Inostrannykh Del SSSR, "Dokumenty vneshnei politiki SSSR, I, 7 noiabria 1917 g.-31 dekabria 1918 g." (Moskva, 1957), I, 199-220.
47) Ministerstvo Inostrannykh Del SSSR, "Dokumenty vneshnei politiki SSSR, I, 7 noiabria 1917 g.-31 dekabria 1918 g." (Moskva, 1957), I, s. 200. Se även United States, Department of State, "Papers Relating to the Foreign Relations of the United States, 1918, Russia" (Washington, D.C. 1931), I, 472.
48) Den 12 mars 1912 utfärdade Sovnarkom ett dekret o matt Moskva var hädanefter Rysslands huvudstad. Detta steg bekräftades av Sovjets fjärde congress. Se Iu. V. Kliuchnikov and A. Sabanin, "Mezhdunarodnaia politika noveisheho vremeni v dogovorakh, notakh i deklaratsiiakh, II", (Moskva, 1926), s. 134, och James Bunyan and H. H. Fisher, "The Bolshevik Revolution, 1917-1918: Documents and Materials" (Stanford, 1934), s. 529-530.
49) V. G. Trukhanovskii, ed., "Istoriia mezhdunarodnykh otnoshenii i vneshnei politiki SSSR, 1917-1939 gg.", I (Moskva, 1961), 55. James Bunyan and H. H. Fisher, "The Bolshevik Revolution, 1917-1918: Documents and Materials" (Stanford, 1934), s. 523-524, uppskattar att genom avtalet i Brest-Litovsk ådrog Ryssland de följande förlusterna: territorium, 25%; befolkning, 44%; odlingsmark, 33%; statlig inkomst, 27%; socker-raffinaderier, 80%; järnmalm, 73%; kol, 75%.
50) För resolution och beslut hos den Ryska socialdemokratisk-bolsjevikiska sjunde kongressen, möten i 6-8 mars i Petrograd, se V. I. Lenin, "Polnoe sobranie sochinenii, XXXVI, "Mart-iiul' 1918" (1962), 1-76.
|