Marcus Antonius fälttåg
Denna plan skulle dröja ända till år 63 f. Kr. då Marcus Antonius på våren med en armé bestående av 9 legioner kom fram till Eufrat. Cleopatra, Egyptens drottning, som nyligen hade gift sig med honom var också med. I närheten av Biridjik korsade han Eufrat och sedan gick han genom Melitene (Malatya ) och Salata mot Erzurums slätt där han fick ytterligare förstärkning i form av 6 legioner. Armeniens kung, genom vars land den romerska armén skulle passera, tillsammans med kungen av Pontos anslöt sig till den romerska armén. Armenien bidrog med en armé bestående av 6 000 ryttare och 10 000 fotsoldater. I och med detta bestod Marcus Antonius armé av drygt 100 000 man. Partherna kom med en armé på 50 000 män varav 40 000 var ryttare.
Dels eftersom Marcus Antonius så fort som möjligt ville återvända till sin älskade Cleopatra och, som Ferrero har sagt, med hänsyn till den rådande situationen i Rom och hans motsättningar med Octavianus, var Marcus Antonius tvungen att snarast avsluta detta krig och begick därmed ett stort misstag. Istället för att gradvis avancera eller för att övervintra i Armenien, avancerade han snabbt med sin armé och lämnade utrustningen bakom sig då dessa inte kunde hålla hans takt.
Hans belägringsutrustning fick gå genom Arasdalen (nuvarande Erzerum-Jerevan-DDjoulfa) medan Marcus Antonius gick en mycket rakare väg med huvuddelen av sin styrka (sannolikt Basen-Alashkert-Bayazid eller också Erzerum-Khnis-Moush-Van) och belägrade fästningen Pharaaspe, som låg söder om nuvarande Tabriz, vilken var medernas huvudstad. Men under denna tid tog partherna tillfället i akt och i Gazaca anföll de den tunga karavanen som bar belägringsmaskinerna och förintade dem helt.
Marcus Antonius som nu helt saknade belägringsmaskiner var ständigt under attacker från parthernas kavalleri under ledning av deras kung Farhad. Partherna ville inte på något sätt drabba samman med romarna i ett regelrätt krig och just dessa attacker gjorde att romarna aldrig lyckades inta Pharaaspe. När vintern började närma sig tvingades Marcus Antonius ge upp sitt mål och började retirera i början av oktober. Även denna reträtt var en stor bedrift då man skulle marschera 500 km tillbaka genom fientligt territorium medan den romerska armén ständigt utsattes för attacker från 40 000 persiska ryttare. Detta kavalleri kan beskrivas med Ardant du Picqs 19 ord som sa: "en grupp flugor som ständigt är till besvär och som dödar vid minsta oförsiktighet". Men till slut kunde den romerska armén korsa floden Aras och komma fram till Armenien där den romerska hären kunde tillförses med förnödenheter och tillåtas vila ut.
Därmed slutade kriget, trots Marcus Antonius storslagna planering och många stora romerska hjältedåd, med storförlust. Detta krig är med avseende på de olika taktiska dragen ett av de mest intressanta krigen i historien, då det slutade med förlust medan den rådande politiska situationen i Rom och dess rike krävde en seger. Som Ferrero skriver: "Marcus Antonius reträtt från Persien var liksom den hos Napoleons från Ryssland, början till hans slut och man kan till en viss mån säga att det var hans reträtt som förvandlade Octavianus till kejsar Augustus." 20
Marcus Antonius försökte först i en rapport till Rom förvandla denna förlust till en seger, men när nyheten om hans förlust spred sig började han leta efter en syndabock och lade hela skulden på den armeniske kungen Artavazd III. Detta trots att det var Artavazd som hade gett honom en fristad i Armenien och räddat den kvarstående romerska armén från förintelse under den kommande stränga vinterkylan. Det mest underliga var att Marcus Antonius gjorde detta strax efter att han hade tackat Artavazd för den gästvänlighet som den armeniske kungen hade visat honom och den romerska armén. Förutom detta kan man få en tydligare bild av situationen från Plutarchos beskrivning om de förhållanden under vilka den romerska armén kom fram till Armenien. Han skriver: "De kom fram till floden Aras, gränsen mellan Medien och Armenien, och det var som om de hade kommit från havet och sett land för första gång, eftersom de började kyssa marken och medan de grät av glädje kramade de varandra av lycka. Nu när de marscherade genom detta fruktbara och bebyggda land kunde de efter en lång nöd äta sig mätta och njuta av livet."
|
