Värderingen av förlusterna
Den 6 juni återvände Khatisian, Kachaznouni och Papadjanian till Tiflis och presenterade Batum-avtalet för det nationella rådet. Värderingen av förlusterna visade att Transkaukasus hade berövats av drygt 20 % av sitt territorium, en area vilken år 1914 nära 19 % av dess totala befolkning hade bott på. 52 Nära ¾ av denna area hade tagits av oblasten Kars och Jerevans guberniia enligt följande siffror:
Avtalet i Brest-Litovsk hade belönat det osmanska imperiet med nära 16 000 km2 av Transkaukasus och 600 000 av dess invånare. Med avtalet i Batum fick Turkiet ytterligare 12 000 km2 befolkat av 650 000 invånare, av vilka över 2 var armenier. 55 Den nationella sammansättningen i de berörda uezderna var enligt följande: 56
Befolkningen i de återstående distrikten i guberniian Jerevan, d.v.s. i republiken Armenien, bestod av cirka 300 000 av de 2 000 000 östarmenierna och minst lika många flyktingar från Västarmenien och regionerna som man hade överlämnat enligt avtalet i Brest-Litovsk och Batum. Även i denna lilla area fanns det nära 100 000 muslimer. 60
Innan Khatisians delegation lämnade Batum hade Vehib Pascha lovat att man skulle göra allt för att befria armenierna i de annekterade områdena från militärtjänstgöring. Om oförutsägbara händelser skulle göra det nödvändigt att kalla in dem skulle armenierna under inga omständigheter skickas bort från sina hemdistrikt. Dessutom skulle alla flyktingar från gränserna mellan Brest och Batum tillåtas att återvända hem, men enligt en speciell överenskommelse skulle invånarna i oblasterna Kars och Batum förnekas detta privilegium. 61 Efter att ha mottagit denna information utnämnde det armeniska nationella rådet en specialkommission som skulle möta Kiazim Karabekir i Alexandropol för att avsluta detaljerna om repatrieringen, utbytet av fångar, det turkiska tillbakadragandet från Gharakilisa och den osmanska tillgången till transportvägarna genom Armenien. Men trots kommissionens upprepade krav vägrade Karabekir att sanktionera varken att flyktingarna skulle få återvända eller att de osmanska styrkorna skulle dra sig tillbaka från distriktet Pambak i norra Armenien. 62 Han och hans befälofficer, general Essad Pascha, klagade bittert över kränkningar av Batum-avtalet, då armeniska militära grupper och bybor i de annekterade territorierna vägrade att underkasta sig det osmanska styret på ett fredligt sätt och attackerade turkiska officiella och saboterade axelmakternas militära ansträngningar. 63 Diskussionerna i Alexandropol ledde inte till någon överenskommelse, men i mitten av juli gick de osmanska trupperna in i de södra områdena i Jerevans guberniia till gränslinjen som hade bestämts i Batum-avtalet. De turkiska kanonerna var installerade 6,4 km från Etchmiadzin och 6,4 km från Jerevan, huvudstaden i Armenien. 64
|