I verkligheten var det inget annat folk i Transkaukasien som utsattes för lika mycket hårdhänthet och trakasserier som armenierna. Tatarerna vid Kaspiska havet (landet Azerbajdzjan existerade inte förrän 1920 och före det hette området Albanien) skyddades tack vare sin religion och deras primitiva utvecklingsnivå som en enhetlig nation och ryssarna utnyttjade de som användbara redskap. Georgierna slapp undan relativ bra tack vare sin samhörighet med ryssarna genom sin ortodoxa tro.
Dessutom, precis som Loshense påpekar, hade georgierna flera rika adelsfamiljer med stora gods och ägor vilka respekterades och högaktades av det kungliga ryska styret, medan Kaukasus armenier med många bönder, mindre godsägare, hantverkare och handelsmän utgjorde en grupp med demokratiska krav där ingen av dessa grupper ville underkasta sig en översittarregim. 15
Dessutom bör det påpekas att hatet och avskyn hos Poibiedonostsev och hans medarbetare mot det armeniska folket till en del var resultatet av den roll som general Loris Melikian, den armeniske befälhavaren som under Alexander II:s styre var Rysslands egentliga regent innehade. Denna store politiker försökte att, enligt armeniska seder, föra Ryssland närmare Europa och få det att vandra på vägen mot ett liberalare styre i motsatt till det förtryckstyre som fördes av den ottomanska regimen.
Detta var ett brott som Poibiedonostsev och hans män kunde inte förlåta Melikian och hatet gentemot honom kom att projiceras mot varenda armenier. 16
Policyn som fördes av denna reaktionära liga grundade sig på trakassering av armenierna, vilket man även utförde mot finländare, balter och polacker med avseende på deras religion och etniska identitet.
En officiell order från den ryska regeringen tog tillbaka den frihet som tsar Nikolaj I, år 1836, hade utfärdat för armeniska kyrkan. Den nya ordern innebar att fr.o.m. 1889 satte man en stor press på de armeniska skolorna som fanns under armeniska kyrkans översyn och minskade deras aktiviteter drastiskt. 17
Samtidigt utsattes det armeniska folket för en ökad press för att tvinga det att konvertera till den ortodoxa tron. Mot armeniernas förkärlek för sin kyrka och nationalitet försökte den tsarryska regeringen att omvandla det armeniska elementet till det ryska och inte tillåta att detta område ska få en extraordinär armenisk ställning. Vi har tidigare påpekat att även Ryssland följde en policy för att förstärka de tältboende nomadiska kurderna och tatarerna i Armenien till armeniernas nackdel. Denna policy hos Ryssland kom senare att bli ännu mer tydligare. Även i Östarmenien fanns det gott om åkrar. Ryska regeringen avstod helt enkelt ifrån att hyra eller sälja dessa marker till armenierna och motsatte samtidigt sig planerna på bevattningskanaler, vilka skulle förvandla dessa åkrar till bördiga jordbruksmarker. 18
Den ryska planen för motstånd gick ut på att accepterandet av den ortodoxa tron skulle vara ett villkor för utdelningen av dessa marker bland de armeniska bönderna. 19 När det uppenbarades att förverkligandet av detta villkor skulle komma att vara omöjligt på grund av armeniernas beslutsamhet om att inte överge sin statsreligion, beslutade man att behålla dessa marker för framtida bosättningar för ryska flyktningar. 20
|
