I verkligheten hade makten hamnat hos en grupp reaktionärer, under ledning av den berömde Poibiedonostev som var advokat och företrädare för institutionen Saint-Synode (ett ämbete i nivå med andliga ministeriet) och denne var den verkliga tsaren av Ryssland. Denna Poibiedonostev, som Mommsen har kallat för "den andra Torquemada" 7, har också kallats av Dillon för "gamla Rysslands gravgrävare". Denna persons maktslogan var: "Tsarens absoluta makt, fanatisk tro på ortodoxa kyrkan, intensiv rysk nationalism och pro slaviska folk".
Policyn hos denna mäktiga grupp, som styrde Ryssland under 1881-1916 på ett ytterst osammanhängande sätt, arbetade mer för förryskningen av ickeryska folk inom imperiet. Detta utfördes mot alla ickeryska folk men i synnerhet koncentrerades dessa arbeten gentemot finländarna, protestantiska balter, katolska polacker och de gregorianska armenierna, d.v.s. icke renortodoxa kristna, som tack vare sin historiska bakgrund och seder, hade goda och nära kontakter med Västeuropa och dess tankesätt 8. Förutom denna obligatoriska förryskning följde den ryska regeringen även en politik om trakassering av judarna i imperiet.
Den politik som den ryska regeringen följde gick egentligen ut på att tvinga alla folk inom imperiet att acceptera den ortodoxa kyrkans tro 9 och det konstiga var att detta stora imperium, inför gryningen för 1900-talet, hade samma tankesätt som Philip II eller det bysantinska imperiet, d.v.s. strävade efter enandet av folken i en religion. 10
Dock, precis som Viktor Berard påpekar, skilde sig den tsarryska regeringens inställning gentemot ickeryska folk utifrån dessa folks etniska tillhörighet. Gentemot folk vid imperiets västra gränser, t.ex. finländare, balter och polacker vilka hade en europeisk kultur och inte tillhörde den ortodoxa kyrkan gick den tsariska policyn ut på utövning av trakasseringar och våld mot dessa folk, medan mot orientaliska folk, oavsett etnisk tillhörighet, vilka var bosatta vid imperiets östra provinser visade man en relativ moderat och tolerant policy. 11
Lynch# har tidigare påpekat dessa egenskaper vilka, samtidigt som de var imperiets svagheter, även var dess starka punkter. Ryssland visade att det inte var kapabelt till att dra till sig de folk som levde i imperiet och hade ett västerländskt tankesätt och kultur, trots faktumet att enbart ett samarbete från dessa folk kunde skapa ett modernt land av Ryssland. Däremot hade tsarens styre lyckats attrahera de mindre utvecklade och nomadiska folken i Asien och genom att utnyttja all den kunskap och tillgångar som Ryssland hade härmat från västvärlden få dessa folk under sin fana och beväpna dem. 12
I den fredsträvande policyn mot folken vid de asiatiska gränserna, vilken hade en uppenbar skillnad jämfört med den våldsamma policyn gentemot invånarna vid de europeiska gränserna, gjorde det Ryssland endast ett undantag och det var mot armenierna eller enligt Leroy-Beaulieu "de asiatiska européerna". 13
Viktor Berard skriver det följande om detta: "Vid imperiets östra gränser avser man tillämpa denna (aggressiva policy) på endast en nation, ett folk med kristen tro och europeisk kultur, d.v.s. Kaukasus armenier. Dessa armenier är det enda folket av de folk på denna sida av som har undantagits det tsariska styrets tolerans gentemot asiatiska folk och deras religioner, i synnerhet mot muslimer och buddister". 14
|
