Under invigningssessionen talade ordföranden Stepan Mamikonian, aktiv ledare från Moskvas armeniska kommitté, för samarbete mellan de olika politiska delegaterna som var motståndare till varandra för att kunna formulera en fungerande nationell policy. Under följande dag analyserade Simon Vratsian, medlem i partiets högsta organ, Dashnaktsoutiuns byrå, situationen i Ryssland. Vratsian betonade den allmänna demoraliseringen, anarkin och den ekonomiska och militära kollapsen och föreslog att en stark central koalitionsregering skulle utplåna källan till all ondska, nämligen kriget. Men han tillade att även om "ett krig till en avgörande seger" var dårskap så skulle en fred utan de allierades medverkan vara omöjlig. Därför skulle Rysslands folk fram till den tidpunkt då arbetarna i Västeuropa kunde tvinga sina respektive regeringar att stoppa blodbadet endast stödja ett "defensivt krig". 102 Under hela våren och sommaren var naturligtvis Dashnaktsoutiuns åsikter om krig och fred identiska med de flesta andra sovjeters. Representanter för andra organisationer var i grund och botten överens om denna policy, men medan man accepterade koalitionen tuktade socialdemokraterna och socialrevolutionärerna de borgliga partierna i Ryssland och deras armeniska motsvarigheter. Kristapor Vermishian från populisterna förnekade de borgliga inslagen i sitt parti och betonade dess "klasslösa" natur. Som stöd till förslaget om en stark koalitionsregering påminde han sina kollegor om vikten av kompromisser i en koalition och att man inte borde förvänta sig att de moderata elementen skulle stå för alla eftergifter. 103
Efter att ha lagt Rysslands problem åt sidan och börjat ägna sig åt frågorna i Transkaukasus, favoriserade majoriteten av delegaterna programmet som presenterades av Dashnaktsoutiun vilket föreslog:
- att omedelbart organisera de demokratiska armeniska elementen,
- att utveckla goda relationer med de georgiska och muslimska arbetarna, då regional utveckling och fred var beroende av internationellt samarbete,
- att revidera de administrativa gränserna i Transkaukasus i enlighet med geografiska, etniska och ekonomiska faktorer och sedan anta zemstvon,
- att inom det armeniska livet skapa ett nationellt representativt organ med medlemmar från alla politisk-sociala strömmar i proportion till respektive grupps allmänna stöd. 104
Det var inte mycket att diskutera vad det gällde de tre första punkterna men den fjärde blev ämne för många yttranden och privata förhandlingar.
Protokoll från kongressen visar att Ozakomen var den huvudsakliga frågan under minst tre sessioner. Alla var överens om att Transkaukasus hade fått "styrande" men inget "styre". Populisten Hambartsoum Arakelian föreslog att Ozakomen skulle omorganiseras till en sju man stor kadet-socialistisk koalition med fyra medlemmar utsedda av centralregeringen och en vardera bland georgierna, armenierna och muslimerna i Transkaukasus. Nikol Aghbalian, en teoretiker inom Dashnaktsoutiun, accepterade förslaget men insisterade på att den armeniska representanten skulle uttrycka folkets vilja, kommentaren var avsedd för kadeten Papadjanian, den dåvarande medlemmen. Aghbalian beklagade att Ozakomen hade blivit en arena för en intensifiering av transkaukasiska rivaliteter och avundsjuka. Han anklagade de georgiska mensjevikerna för att eftersträva nationalistiska mål förklädda med socialism, vilket uppenbarades under diskussionerna om förbättringen av Ozakomen då Zhordania och hans kamrater påstod att Dashnaktsoutiun inte var ett riktig socialistisk parti och försökte förhindra dess medlemskap. Om mensjevikerna hade fått sin vilja genom så hade det armeniska folket berövats en legitim representation. Enligt Aghbalian stod armenierna inte över förebråelser då deras nationella uppvaknande låg efter deras grannars. De historiska orsakerna till denna brist kunde summeras enligt följande:
- Det armeniska folket var inte ett homogent element i sitt eget fädernesland utan levde tillsammans med andra folk, vart och ett med sina distinkta mål. Konstant friktion med sina grannar hade hindrat armenierna i deras utveckling.
- Den armeniska regeringstraditionen hade avbrutits under 1000-talet och det hade inte funnits någon social klass med politisk dominans sedan dess. Följaktligen hade georgierna och tatarerna en historia där de fram till nu var Vana vid att styra och leva under den ryska regeringen beskydd.
- Efter att under århundraden ha levt under främmande styre, det ena mer motbjudande än det andra, hade armenierna börjat associera regeringen med något ont. Även när de hade fått tillfälle att styra undvek de ansvaret och blev misstänksamma mot de bland sina egna som försökte resa sig inom den administrativa hierarkin. Armeniernas mentalitet var ett kuvat folks och stod i skarp kontrast mot georgiernas och tatarernas.
- De armeniska intellektuella hade inte brytt sig om de transkaukasiska frågorna utan hade koncentrerat sig på frågorna om Västarmenien. Dessutom, genomsyrade av nationella tendenser som de var, hade de inte producerat några individer av allrysk och internationell betydelse. Återigen stod georgierna och tatarerna i kontrast till detta.
- De senaste massakrerna och västarmeniernas flykt minskade ytterligare intresset för de ryska administrativa och revolutionära aktiviteterna och kampen om självbevarelse punkterade utvecklandet av nationell medvetenhet och förening. 105
|
