De flesta armenier var övertygade om att Ter-Petrosian, i omröstningen den 22 september, hade misslyckats att vinna ett övertag, ännu mindre någon majoritet. Deras misstankar förstärktes när fyra medlemmar från den centrala elektor centralen (CEC) den 25 september utannonserade att Manoukian i verkligheten hade mottagit 60% av rösterna. 159
Den politiska krisen nådde sin klimax under en massdemonstration där mellan 150 000 och
200 000 armenier samlades på Frihetstorget den 25 september. Vazgen Manoukian lämnade demonstrationen för att delta i ett möte med CEC för att kräva att det skulle tillåta ett oberoende räknande av rösterna. Han återvände inte på två timmar, då demonstranter bröt sig in i parlamentsbyggnaden och slog ner dess talman, Babken Ararktsian, och vice talman, Ara Sahakian. Då ingrep Vazgen Sarkisian med ett väpnat detachement och beordrade soldaterna och poliserna att skjuta demonstranterna i benen. Sarkisian själv deltog faktiskt i skjutandet. Demonstranterna skingrandes och man avslog, inte helt oförväntat, begäran om en omräkning. 162
Valet förstörde Ter-Petrosians image internationellt, men Väst gjorde ingen stor sak av problemet. En svag president har många användningsområden och de västliga påtryckningarna på Ter-Petrosian ökade under 1997.
I ett försök för att reparera en del av misstagen utnämnde Ter-Petrosian Armen Sarkisian (Armeniens dåvarande ambassadör i Storbritannien) till premiärminister. Orörd av korruption och högt ansedd av Väst ansågs Sarkisian som ett bra val. Dock saknade han en signifikant maktbas i Armenien. En ännu viktigare ändring i regeringen var utnämningen av Vano Sirdaghian till Jerevans borgmästare, varvid han lämnade regeringen. Inrikesministeriet och säkerhetsministeriet slogs nu ihop till en enda portfölj och hamnade under Serzh Sarkisians kontroll. Vazgen Sarkisian utnämndes till försvarsminister. Detta arrangemang skulle visa sig vara ett ytterst kritiskt val eftersom dessa två sistnämnda ministrar inom loppet av ett år skulle spela en avgörande roll i formandet av presidentens öde.
Den nya regeringen började sitt arbete den 29 november, men hälsofrågor och, kanske viktigast av allt, medvetandet om att det skulle vara omöjligt att övertyga HHSh om accepterande av nödvändiga reformer ledde till att Armen Sarkisian begärde sitt avsked den 6 mars 1997. Ter-Petrosian vägrade att godta hans avskedsansökan men tvingades till slut att hitta en ny premiärminister. Till slut, den 20 mars 1997, utnämnde Ter-Petrosian Robert Kocharian, president i den självutnämnda republiken Nagorno Karabakh, till sin nye premiärminister. Även Kocharian var oberörd av den existerande korruptionen i Jerevan.
Men valet av Kocharian som premiärminister skulle visa sig vara politiskt ödesdigert för Ter-Petrosian. Detta var sant på grund av åtminstone två skäl: för det första hade Kocharian, till skillnad från sin föregångare, en stark maktbas i Armenien i form av Serzh Sarkisian (Kocharian och Sarkisian var båda Karabakh-armenier och nära samarbetspartner). För det andra skiljde Kocharians åsikter sig väsentligt från Ter-Petrosians i en rad nyckelfrågor, inklusive lösningen av Karabakh-konflikten, de turkisk-armeniska relationerna och skatteindrivningen.
Vid hösten 1996 hade Ter-Petrosian misslyckats att nå tre av sina fyra uppsatta mål för sin administration år 1991. Övergången till marknadsekonomi hade lett till massiv korruption och socioekonomiska missförskjutningar, även om vissa grunder för marknadsekonomin hade lagts. Ter-Petrosians "realistiska" utrikespolicy hade lett till förnedring, å ena sidan, och ökat beroende på Ryssland å andra sidan. "Demokratiseringen" hade lett till anarki och auktoritärism. Det var kombinationen av dessa misslyckanden som tvingade honom till fusket under valet och det växande kuvandet av oppositionen. Vad det gällde det fjärde målet, återföreningen av Nagorno Karabakh med Armenien, hade regimen vunnit kriget, men än så länge hade man inte vunnit freden.
|
