Bildandet av den nationella armékåren i Transkaukasus
Turkismen var ett motbjudande spöke för både väst- och östarmenierna. Även om de turkiska arméerna hade decimerats under de senaste tre åren av krigföring, hade Enver Pascha inte övergett den heliga bilden av ett enat Turan. Krim, Volga och Turkestan väntade på befrielse med de avancerande arméerna under islams gröna fana. Upplösningen av den ryska militära potentialen vägledde Enver österut. Armenierna var inte omedvetna om detta. Även innan novemberrevolutionen försökte en västarmenisk militärgrupp, ledd av före detta revolutionärer, att fylla de konstant växande gapen vid fronten. Men några hundra man var inte tillräckligt för att kunna hålla ett territorium som hade varit ockuperat av 200 000 ryska soldater. För att beakta nödlösningsåtgärder sponsrade den västarmeniska byrån under december 1917 en konferens vilken, efter att ha fått löften från de allierade om begränsat finansiellt stöd, antog planer om att bilda en 20 000 man stark armé. Försvarsrådet som hade valts av konferensen var ansvarigt för att uppmana befolkningen till entusiasm och inspirerade och mobiliserade västarmeniska ungdomar på båda sidor av gränsen för kriget. Heta argumentationer hölls om utnämnandet av ett befäl. Trots protesterna från flera östarmeniska politiska ledare valdes Andranik till denna post. Han hade redan genom Zavrievs ansträngningar befordrats till generalmajor av det ryska överbefälet för Kaukasus-armén. 32 Den första brigaden i hans västarmeniska division bestod av Erzindjans och Erzurums regementen, det andra av Khnus och Karakilisas (Alashkert) regementen och det tredje av Van och bergiga Zeytouns regementen. 33
Senare i december 1917 auktoriserade general Przhevalsky även bildandet av den armeniska armékåren. Befälet för Kaukasus-armén var nu övertygat om att endast motiverade nationella enheter kunde rädda situationen. 34 General Tovmas Nazarbekov, rikligt dekorerad för sina tjänster under rysk-japanska kriget och 1914-1917 års operationer i norra Persien, utsågs till att leda kåren. 35 Dro (Drastamat Kanayan), som mördat flera högt rankade tsariska officiella och befälhavare för en de frivilliga enheterna under 1914-1915, tjänade som den civil kommissarie. 36 Kåren utgjorde den första divisionen i general Areshovs styrkor och den andra divisionen i överste Silikovs 37 styrkor, var och en med fyra gevärsregementen, den tredje hos Andranik med dess tre brigader och en kavalleribrigad under överste Korganovs ledning. Några hjälp-, kvartermästare-, medicinska och garnisonsenheter kompletterade strukturen i den armeniska "armén". 38 Med cirka 20 000 man nådde kåren aldrig en full krigstidsstyrka.
Som svar på en brådskande begäran från ryska befälhavare, vilka varnade för att trupperna i Erzindjan-området var helt opålitliga, skickades flera regementen ur den armeniska kåren omedelbart till fronten. 39 De skapade ett märkligt spektakel på vägen då de rörde de sig framåt och inte bort ifrån fronten, till de hemvändande ryska soldaternas förvåning. I slutet av januari 1918 ockuperade Nazarbekians divisioner de större posterna från Jerevan till Van och Erzindjan. Deras sammansättning var enligt följande: 40
Första divisionen – General Areshian |
1 Regimentet |
Erzurum-Erzinjan |
2 Regimentet |
Khnus |
3 Regimentet |
Yerevan |
4 Regimentet |
Erzinjan and Yerevan |
Andra divisionen – Överste Silikian |
5 Regimentet |
Van |
6 Regimentet |
Yerevan |
7 Regimentet |
Alexandropol |
8 Regimentet |
Alexandropol |
Tredje divisionen – General Andranik (Ozanian) |
1 Brigaden |
Erzinjan-Erzurum |
2 Brigaden |
Khnus |
3 Brigaden |
Van |
|
32) Edvard Choburian, "Metz paterazme yev hai zhoghovourde" [Det stora kriget och det armeniska folket] (Konstantinopel, 1920), s. 90-91; G. Sasouni, "Tajkahayastane rousakan tirapetoutian tak (1914-1918)" [Västarmenien under ryskt herravälde, (1914-1918) ] (Boston, 1927), s. 146-151; Vahan Papazian, "Im houshere" [Mina memoarer], II (Beirut, 1952), 452-455.
33) Vardges Aharonian, "Andranik, marde yev razmike" [Andranik, mannen och krigaren] (Boston, 1957), s. 147.
34) Armeniska republikens delegation till Paris fredskonferens [nu integrerade i arkiven för Dashnaktsoutyoun, Boston, Massachusetts], fil 1/1; General G. Korganoff, "La participation des Arméniens à la guerre mondiale sur le front du Caucase, 1914-1918" (Paris, 1927), s. 77-78.
35) Nazarbekov föddes år 1855 i Tbilisi, gick i militärakademin i Moskva och deltog i 1877-1878 års rysk-turkiska krig. Under det rysk-japanska kriget tilldelades han S:t George-medaljen och under första världskriget dekorerades han med en av de två franska militärmedaljer som tilldelades ryska officerare. För en ogynnsam värdering av hans ledarskapsegenskaper, se W. E. D. Allen and Paul Muratoff, "Caucasian Battlefields: A History of the Wars on the Turco-Caucasian Border, 1828-1921" (Cambridge, 1953).
36) General G. Korganoff, "La participation des Arméniens à la guerre mondiale sur le front du Caucase, 1914-1918" (Paris, 1927), s. 78; Armeniska republikens delegation till Paris fredskonferens [nu integrerade i arkiven för Dashnaktsoutyoun, Boston, Massachusetts], fil 1/1.
37) Silikov befordrades snabbt till graden general. Många armeniska officerare i den tsariska tjänsten hade ersatt "ian"-suffixen i de armeniska efternamnen med "ov" eller "ev". Efter att ha återvänt till Transkaukasien och gått med den armeniska armén, officerare som Nazarbekov och Silikov återgick till Nazarbekian, Silikian o.s.v.
38) Armeniska republikens delegation till Paris fredskonferens [nu integrerade i arkiven för Dashnaktsoutyoun, Boston, Massachusetts], fil 1/1; W. E. D. Allen and Paul Muratoff, "Caucasian Battlefields: A History of the Wars on the Turco-Caucasian Border, 1828-1921" (Cambridge, 1953), s. 458; E. K. Sargsian, "Ekspansionistskaia politika Osmanskoi imperii v Zakavkaz'e nakanune i v gody pervoi mirovoi voiny" (Jerevan, 1962), s. 337. Tjänstgörande i den armeniskan armén fanns ett kompani bestående av 300 ryska officerare som hade vägrat reträttera tillsammans med deras regjulära enheter.
39) General G. Korganoff, "La participation des Arméniens à la guerre mondiale sur le front du Caucase, 1914-1918" (Paris, 1927), s. 80-83.
40) A. Poidebard, "Rôle militaire des Arméniens sur le front du Caucase après la defection de l'armée russe (Décembre 1917-novembre 1918)", Revue des études arméniennes", I (pt. 2, 1920), 150-151; W. E. D. Allen and Paul Muratoff, "Caucasian Battlefields: A History of the Wars on the Turco-Caucasian Border, 1828-1921" (Cambridge, 1953), s. 462: Arméns högkvarter var först i Tbilisi, sedan i Alexandropol. 1 divisions högkvarter var i Alexandropol och 2 divisionens var i Jerevan.
|
|
|