Oroligheterna i Tbilisi
Kars fall förstummade den armeniska världen. Flyktingar och odisciplinerade trupper vällde in i Jerevans provins och förde med sig anarki, svält och epidemier. Aram och Dro arbetade frenetiskt för att återställa en del av ordern. På deras order arkebuserades flera armeniska deserterade soldater, dock utan någon större effekt. 38 I Tiflis var den politiska atmosfären mördande. Arga armeniska folksamlingar rusade genom stadens gator och ville avsätta den transkaukasiska regeringen. De mest förnedrade av alla var de två armeniska delegaterna i Trabizond, Kachaznouni och Khatisian, vilka betraktade sig själva som nära medarbetare till Chkhenkeli och redan hade gått med på att delta i hans kabinett. De hade hållits ovetande om alla de diplomatiska och militära förfarandena innan hemligheten slapp ut natten den 24 april när kommunikationen återställdes mellan den armeniska arméns högkvarter i Alexandropol och det nationella rådet i Tiflis. Armébefälet Sargis Manasian skickade den otroliga informationen till rådsmedlemmen Simon Vratsian. Nu när man hade varnats lyckades det nationella rådet till slut prata direkt med general Nazarbekian, som sorgsen meddelade att allt var förlorat. Han hade redan fått order om att evakuera Kars och det var för sent att försöka ställa upp ett försvar, då trupperna och befolkningen höll på att fly och de slutgiltiga förhandlingarna var på gång inför kapitulationen av fästningen. 39
Nyheten exploderade med en större styrka än bomber. Ropande "förräderi" till de georgiska mensjevikerna påminde Khatisian, Kachaznouni och Avetik Sahakian om sina överenskommelser om att arbeta för Chkhenkeli i hans regering och Dashnaktsoutiun krävde hans avgång. Chkhenkeli skulle inte bli Transkaukasus premiärminister! Denna kris hotade republiken innan den ens var tre dagar gammal. Mensjevikernas ledare, d.v.s. Zhordania Gegechkori, Tsereteli och Ramishvili, diskuterade ivrigt med Dashnaktsoutiuns representanter Kachaznouni, Khatisian, Karjikian och Ohandjanian. Den georgiska mensjevikeliten var rasande över den förrädiske Chkhenkeli. Hans handlingar var oförlåtliga. Hur som helst, för det allmänna intresset, deklarerade de att armenierna borde visa artighet genom att bli kvar inom regeringen. Transkaukasus framtid vilade på deras samarbete. När dashnakisterna vägrade att ge efter för liknande idealistiska fraser spelade mensjevikerna ut sitt trumfkort. De skulle gå med på att åsidosätta Chkhenkeli, på villkoret att den nya premiärministern skulle vara från Dashnaktsoutiun, företrädesvis Kachaznouni. Nu var det armenierna som var i en svår belägenhet. Om Kachaznouni skulle installeras som regeringschef strax efter förkastandet av Chkhenkelis politik, så skulle detta betraktas som att återinstallera "krigskabinettet", tatarerna skulle dra sig tillbaka från den transkaukasiska federationen och de osmanska styrkorna skulle återta en fullskalig offensiv. Med Kars redan på förlustsidan skulle Jerevan bli huvudarenan för kriget. Det sista steget i decimeringen av den armeniska nationen skulle tillämpas mitt i hjärtat av Transkaukasus. Det georgiska förslaget var oacceptabelt för Dashnaktsoutiun, vars delegater insisterade på att vilken mensjevik som helst förutom Chkhenkeli kunde tjäna som premiärminister. "Chkhenkeli eller Kachaznouni" var det slutgiltiga budet från den georgiska kvartetten. Nära gryningen den 26 april gav Dashnaktsoutiun efter. Fullt medvetna om svallvågorna efter att ha tillåtit en armenier att bilda regering var partiledarna överens om att delta i den förhatlige Chkhenkelis kabinett och därmed utsätta sig själva för den ökande vreden från sina anhängare. 40
|