|
|
Gentemot oberördheten och t.o.m. den aggressiva ställningen hos andra stormakter, vilka ville fortsätta sitt handlande sida vid sida med en regering bestående av brottslingar mot mänskliga rättigheter, krävde Gladstone att brittiska makthavare skulle handla precis som han själv gjorde 1880, d.v.s. då England med hotet om att landsätta styrkor i Izmir och konfiskera dess hamntull fick den ottomanska regeringen att hålla sina åtaganden gällande frågorna om Montenegros gränser. 268
I sitt berömda tal i Liverpool (den 21 september 1896) 269 beskrev Gladstone den ställning som Englands regering borde anta enligt följande: "Bryta relationerna med sultanen och besluta om direkt ingripande. Proklamering för hela världen att England är fast besluten att inte ha några egenvinster i detta ingripande och endast är ute efter att stoppa dessa omänskliga handlingar gentemot armenierna och att få reformerna genomförda." Som svar till de personer vilka påstod att denna handling skulle medföra risker för ett krig med alliansen av andra europeiska stormakter påpekade han att England måste ta det första steget i denna fråga fram till dess då hotet om detta krig klargjorts och då, om hon tvingas backa i denna fråga - om nu detta hot förverkligades - ge upp, precis som Frankrike hade gjort år 1840 i Syriens fråga. Detta skulle vara att kapitulera med äran i behåll och utan att landets rykte eller makt hade minskats och med en medvetenhet om att man hade gjort all i sin makt i denna fråga samt att rättvisan, visheten och logiken stått på deras sida. 270
Men mot likgiltigheten och andan om ett samarbete vägrade lord Salisbury att gå lika långt som detta. Hans ställningstagande i denna fråga har dock dömts alldeles för hårt och bl.a. har den engelska historikern G. Hollandrose uttalat det följande om detta: "Det blir som att döma på förhand om vi bestämmer att England är är den enda europeiska makt som skall hållas huvudansvarig för att ha ignorerat de fruktansvärda massakrerna under 1895-1896 och den horribla situationen i Makedonien. Alla makter som har undertecknat Berlin-avtalet är ansvariga för dessa katastrofer men om händelserna i Armenien bör man åtminstone säga att regeringen som undertecknade Cypern-avtalet är dubbelt så mycket ansvarig." 271
Men denna hårda men rättvisa dom bör inte resultera i att man ska glömma att England, under 1894-1896, var den enda europeiska stormakt som ingrep till armeniernas fördel och det var mest på grund av andra stormakters inställning som engelsmännen inte kunde stoppa massakrerna och genomföra reformerna. 272
I verkligheten var Englands policy gentemot Armenien inte så likgiltig och ointresserad och inte heller något lurendrejeri som Englands vänner eller fiender påstod. Ett av kännetecknen hos Englands politik är den meningsskillnad som fanns hos det engelska tankesättet och mentaliteten, ett folk som Emerson har skrivit det följande om: "Bland dess bästa egenskaper är dess extrema dualitet vilket samtidigt har skapat en av de mest disciplinerade och praktiska nationerna i världen."
|
|
268) Se Gladstones brev till Duke of Argyll i den sistnämndes Autobiography and Memories, London, 1906, vol. II, sid. 477-478
269) Precis som Asquith påpekar så blev Gladstones detta tal hans sista offentliga framträdande inom politiken. På så sätt tillägnade denna store politiker sina sista levnadsdagar till Armenien och det armeniska folket. Asquith, Fifty Years of Parliament, London, 1926, vol. V, sid. 240
270) J. Morely, The Life of Gladstone, London, 1911 upplaga, vol. II, sid. 762
271) J. Holland Rose, The Development of the European Nations, 1870-1914, London, 1919, sid. 250. Se även åsikter hos W. S. Davis i hans bok A Short History of the Near East, New York, 1923, sid. 358
272) L. de Contenson, Chrétiens et Musulmans, Paris, 1901, sid. 196. Se även Die Grosse Politik der Europäischen Kabinette, Berlin, 1923, vol. 9, sid. 199 och vol. 10, dokument nr. 2480
|