Kyrkor & kloster (30)
F�stning (4)
Hedniskt tempel (1)
Andra (1)
|
| Kyrkor & kloster :: Akhtamar |
|
|
|
|
Klostret Akhtamar |
|
| |
| Information |
| |
Under kung Gagiks styre var Van inte länge huvudstad; Vostan kom snart att ersätta Van som Bagratouniska Armeniens huvudstad, inte allt för långt ifrån sjön Van (på en höjd av 1720 m.) Så gott som precis framför den reste sig ön Akhtamar. Den nya huvudstaden var omringad av flera torn och mäktiga murar, så väl som flera vackra palats och kyrkan S. Astvatzatzin (inte ens något spår finns kvar) som totalförstördes under 1400-talet. Vostan, på grund av sin ställning, var inte enkel att försvara; det är just därför som huvudstaden flyttades till ön Akhtamar (Vishapens %5Bdrakens%5D ö), välförsvarad av sjöns vatten.
Heliga Korsets kyrka på Akhtamar tillhör den stora familjen av byggnader med centralplan, vilka under flera sekler, med otaliga tolkningar och utvecklingar, representerade den privilegierade formen med vilken det andliga arkitekturen uttrycktes överallt; in synnerhet i Öst och ännu mer specifikt, i Armenien, där den blomstrade rikligt från och med 500-talet. Från det primitiva komplexet vid Avan (500-600-talen) går man över till formen hos kyrkan S:a Hripsime i Vagharshapat (en tetrakon med fyra absider, en på varje huvudaxel, fyra nischer på de diagonala axlarna och fyra rum, ett i varje hörn), vilken i viss mening kom att bli referensmodellen för denna typ av byggnad: Targmantchats i Aygeshat, S:t John i Sisian, Garnahovit i Adiaman, Aramous, Aloutchalou och slutligen Soradirs S:t Etchmiadzin. Den sistnämnda var utan tvekan modellen för arkitekten Manuel som byggde Heliga Korsets kyrka på Akhtamar.
Det bör noteras att, även om denna kyrka utan tvekan relateras till de andra, kyrkan på Akhtamar är också utan tvekan den som sticker ut bland alla dessa exempel på grund av singulariteten hos dess form som gör den verkligen "unikt" i hela konsthistorien och med det inte enbart i den armeniska konsten.
Ovanligheten ligger i kunskapen med vilken arkitekten, efter att ha övergett den rigida traditionella kontrollen av den externa volymen som karaktäriserar all armeniskt arkitektur, lyckades få stenarna prata för sig själva genom att återställa deras uttrycksförmåga. Hela den externa dekorativa apparaten slutar att vara just det och har istället förvandlats till huvuddelen i ett större omfattande arkitektoniskt schema i vilket skulpturens och arkitekturens språk är harmoniskt kombinerade.
Man kommer in i kyrkan genom två ingångar: en på den västra sidan och den andra på den södra. Idag är dock både dessa ingångar fångade i byggnader som man tillade under senare sekler (den första ingången täcktes med en gavit år 1973 och den andra med ett litet dörrgångsklocktorn, byggt under 1800-talet).
Planlösningen är väsentligen en tetrakon med fyra semicirkulära absider (de västra och östra absiderna är djupare) och fyra nischer på diagonalen. Från de två nischerna på den östra sidan finns tillgång till kapellet som flankerar den östra absiden hos kyrkan. Absiderna och nischerna, internt avslutna i semisfäriska kalotter som, med relativa pendativ, stödjer trummans ring, trumman och kupolen. Kupolen är invändigt halvklotformigt och koniskt utvändigt, vilken, med avsiktlig enträgenhet, påminner om de extremt höga bergstoppen i omgivningen.
De låga och smala fönstren, genom vilka ljuset lyser in, ger liv åt väggarna som är täckta av freskomålerier; ljuset som sipprar in genom öppningarna i trumman illuminerar scenen över skapelsen som finns ritad på kupolen.
De interna spatiala rytmerna projiceras över till exteriören genom det uttalade flödet hos fasaden. På de östra och västra fasaderna finns två djupa nischer uthuggna för att skapa en precis klärobskyr rytm: både fasaderna har faktiskt rätt platta ytor, något som skiljer sig från de södra och norra fasaderna som är artikulerade med höga reliefer. Alla fasader avslutas med ett tympanon, på vilket lågrelief- figuren av en evangelist finns uthuggen, som sammanhängigt dikterar det slutande taket på korsets varje arm. Komplexets stöd utgörs av trumman (återuppbyggt på 1300-talet), rikligt dekorerat och omgiven av en kon som omslöt kupolen. Hos klosterkomplexet Akhtamar, förutom Heliga Korsets kyrka, finns det en serie av sekundära byggnader, byggda under senare sekler. Byggt på den nord-östra sidan kyrkan, finns det ett litet kapell eller bönhus, kanske byggt av Katholikos Zaccaria (1296-1336): en cylindrisk båge täcker det interna utrymmet till vilket man har tillgång till genom en dörr på den västra sidan. En liten dörrgång, även den täckt av ett cylindriskt valv, men byggt på ett senare datum än kapellet, sammanlänkar den till Heliga Korsets kyrka. Det finns även en gavit, byggt år 1763, på den västra sidan av kyrkan: ett kvadratiskt utrymme täckt av en serie korsade bågar och med ett klocktornförsedd dörrgång, byggt under 1800-talet. Några meter från komplexet, mot sydost, finns det ett litet kapell som idag är förstörd, tillägnat till S:t Stefan och rest på order av Katholikos Stefan (1272-1296) år 1293. Från lämningarna kan en dra slutsatsen att den bestod av ett enda utrymme i formen av en absid, täckt av ett cylindriskt valv, med en ingång på den västra sidan.
Till söder om kyrkan, precis framför S:t Stefans kapell, fanns det tidigare en byggnad som hade rests under 1800-talet och som idag är helt förstörd. Denna användes som Katolikosens residens, munkarnas boning, bibliotek och andra tjänsterum. Slutligen bör det noteras att två små kapell, en tillägnat Jungfrun (som idag är helt under vattnet) på den sydvästra sidan av ön, medan den andra finns på den sydöstra sidan. Istället har två andra kapell förstörts hel, ett som tillägnat S:t Georg medan det andra var, enligt legenden, ett bönhus för drottning Tamar "Å, skönhet, uthuggen i sten, mellan livets våldsamhet och skri, står du stilla och tyst, ensam och tillbakadragen, den Store sitter kärleksfullt vid din fot och viskar: tala till mig, tala till mig, min kärlek, tala till mig min brud! Men dina ord är låsta i stenen, å din orörliga skönhet!" (Rabindranath Tagore, Poems)
Som vittnesmål till ens flyktiga liv, för man liv till stenen, projicerar på dess mer eller mindre definitionslösa mening sina tankar, sin attityd eller den mest ädla intuitionen hos själen och gör dessa en integrerad del av uppenbarelsen: länken mellan en själv och gud. Stenen var flitigt använt som konstruktionsmaterial under medeltiden i Armenien i alla heliga arkitektoniska uttrycksform och för att beskriva det arkitektoniska språket som ett bön, använt av människan för att glorifiera hans evighet och i det spatiala kontinuiteten av föreningen mellan himmel och jord. Under medeltiden placerade armenierna den "illuminerade cirkeln" (mandala) över bilden av korset, representerade de fyra huvudsakliga kosmiska punkterna, bilden av perfektion, genom vilken man lyckades att bearbeta en serie av temavariationer för att använda i formgivningen av heliga byggnader och även uttryckandet av ett brett spektrum av aspekter, idéer och känslor.
Det är på denna plan, föreställt i formen av ett kors på vilket man byggde väggarna på, täckande denna mikrokosmos med "gmbet" (kupolen) och placera en själv i centrum, där man faller ner på knä på denna "heliga mittpunkt" upplyst av oändligt ljus som strålar samman här genom lämpliga öppningar, kan betrakta bilden av uppståndelsen och transformationen av döden till evigt liv. Variationer kan skapas genom att modellera om volymerna, de utvändiga ytorna och det invändiga utrymmet, täckande fasaderna med höga och låga reliefer, lyckas man i illustrationen av kontinuiteten hos den religiösa personen %96 kosmos i den arkitektoniska strukturen, därmed skapandet av "guds hus" för mannen, infört och orienterat enligt ens livsrytm och platser längs vägen. Det enda exemplet inom området under medeltida armeniskt helig arkitektur, är arkitekten och skulptören Manuel, konstruktör av komplexet Akhtamar, som rigoröst motsatte sig all traditionell logisk instinkt som vägledde tidens arkitektoniska stil. Hans tankar lutade istället mot det abstrakta och en vision om en värld baserad på förhållanden som avslöjar ett existentialistiskt behov för att upptäcka vad som finns bakom det konkreta förnuftet, det rena konceptet, att hitta den dolda sanningen bortom den vilseledande jordliga realiteten.
Det är av detta skäl som uppgiften med att bygga en palats-kryka, som på ön ett eventuellt säte för Katolikosen från staden Akhtamar som en gåva från kung Gagik, är det länge inväntade tillfället för att uttrycka sig, skapa sin mikrokosmos och berätta historien om universums början från skapelsen. Han börjar med att berätta historien genom att hugga ut berättelsen på exteriören och målningen av freskomålningar på byggnadens insida. Symbolism och abstraktion är hans mest föredragna instrument för berättande: beslutet att hugga ut 153 figurer till minne av antalet fiskar som fångades under den mirakulösa fiskefångsten. Manuel placerar berättelsen om Första moseboken på den centrala delen av den östra fasaden och gör den till en central punkt där mänsklighetens historia börja: Adam och Eva som förkroppsligar födelsen, glädje och katastrof; den nakna kroppen är ren i sin mänsklighet; trädet, kunskapens symbol; äpplet, symbolen för ondska (mela = malum); och den förföriska synden är representerad med en orm med fyra ben. På den västra fasaden hugger han in kung Gagik vid kröningen vid sidan av Jesus Kristus medan han betonar den heliga naturen av scenen genom närvaron av två serafer, två änglar, och änglavakten; Jesus Kristus har mindre dimensioner än dem hos kungen, vars halo runt huvudet bekräftar hans gudomliga karaktär som har tillskrivits honom i medeltidens anda. På den östra fasaden fortsätter Manuel temat med skapelsen och berättar hur Adam namngav djuren och beskriver evangeliseringen av landet och hela världen: under Adams figur är en kung (kanske Gagik) omgiven av två adliga personer i den upphöjda kalken %96 ett fundamentalt mysterium hos processen för ingivelse %96 medan sju änglar, inklusive ärkeänglarna Gabriel och Mikael, är placerade i olika delar av monumentet för att antyda uppståndelsen: "%85och sju änglar som hade sju trumpeter började spela dem%85" (Uppenbarelseboken VIII:6) Helgonen Theodor, Georg och Sergius är arrangerade i kampen mellan kosmiska krafter av ondska, representerade av drakar, pantrar etc.
Den klena men upplysta kraften hos David överröstar det hos giganten Goliat; Jona återvänder till resten efter att ha frigjort sig från havsmonstret; Samson dödar och vinner igen etc. Flertaliga personligheter och deras historier, alltid hänvisade till som starka män eller en man-gud som förgör ondskans krafter och frigör sitt folk från undergång eller död, nästan alltid omgiven av halo som representerar kosmosen med förhållande till den gudomliga kraften. Överallt täcker Manuel sina scener med djurfigurer, ofta med lejon, oxe eller en örn, som kan vara symbolerna på helgonen Markus, Luke och John, är alltid sedd i funktion med deras universala och överlägsna innebörd. Nästan alla djur, både inhemska och vilda, är representerade: lejonet på sitt eget, symboliserar ren kraft, eller i par, symboliserande totalitet; hunden, som ett ädelt djur, är symbolen för lojalitet; gnagare och fiskar är symboler för djupet; fåglarna är symboler för den jordliga existensen som ett mellanliggande passage till odödlighet; och mystiska djur, som ibland symboliserar djävulen och vid andra tillfällen enas i en enda kropp för att symbolisera signifikansen hos andra djur, så som ormar och fåglar.
I de dekorativa banden skapar han en rik repertoar av symboler tagna från naturen och föredragna av kristendomens traditioner, som dock är blandade med de traditionella scenerna med folk där aktiviteterna speciellt betydelsefulla för de olika klasserna som byggde upp det armeniska medeltida samhället. Manuel fortsätter även historien inne i kyrkan, där freskomålningarna på den södra absiden berättar om historien för Marie Bebådelse och Kristi födelse, medan de på den västra absiden visar presentationen av Kristus i templet, Josefs dröm, flykten ur Egypten, massakreringen av de oskyldiga, dopet, intåget in till Jerusalem, tvättandet av Kristus fötter inför Pilatus, medan de på den norra absiden visar korsfästningen, kvinnorna vid Kristus heliga grav och Jesus uppenbarelse hos Maria.
Kupolen, trumman och den östra absiden återupprepar detaljerna för skapelsen, medan freskomålningarna hos den mindre absiden under balkongen förebådar Jesus återkomst, omgiven av solhjul (symbolen för totalitet), uthuggna på bjälken över den södra ingången är ett sigill som blir absolut då den flankeras, nästan alltid, av representationer av druvklasar och granatäpplen, som påminner om Kristus uppoffring, donator av sitt eget blod för att rentvå mänskligheten, en symbolism som alltid kvarblev och även är i våra dagar essentiell i många religiösa riter.
Källa: Regionen Vaspourakan och klostret Akhtamar av Herman Vahramian
|
|
|
