|
|
|
Och för att verkligen utföra denna plan och för att förstärka kurderna vilka var marionetter i detta spel så började den ottomanska regeringen att gruppera och organisera de kurdiska stammarna i små gerillaförband som kallades för "hamidiyes lakejer". 99
Det naturliga resultatet av detta var beväpnandet av kurderna till en överdriven nivå, förvandlingen av deras brott till lagenliga handlingar och organiseringen av konfiskeringen av armeniska ägor och minskandet av den armeniska befolkningen. 100 Så här beskriver Turmanian detta när han påpekar att: "Från den stund då kurden har fått immunitet som statlig soldat genom att klä sig i militäruniform så har rånaren förvandlats till regeringstjänsteman, så att en attack mot honom eller skyddandet av sig själv mot honom räknas som motstånd mot regeringen och uppror". 101
Även om Höga portens ansträngningar var riktade mot hela den armeniska nationen så var dess primära mål de bergsboende armenier som enligt forskaren Tourenbyz, "genom sin styrka, ihärdighet och hjältekraft" hade lyckats bevara sina gamla privilegier och hade en självständig tillvaro.
De mest berömda bland dessa områden var Zeitoun 102 och Hadjin i norra Kilikien, Sasoun i sydvästra Moush 103 och Shatakh i södra Van 104. I dessa områden bodde bergsfolk som var herdesoldater och ingen övermakt hade dittills kunnat tvinga sig på dem.
Turkarna tog till alla medel för att krossa frihetsandan hos dessa folk, vilka tillsammans med Karabakhs armenier, hade bevarat den armeniska nationens ärorika seder och vanor på ett utmärkt sätt.
Den policy som följdes av de ottomanska turkarna i Armenien var tecken på lika mycket trångsynthet som dess fiende, Ryssland, visade mot armenierna under samma period. Och det var det bästa tillfället för turkarna att bli sams med armenierna då den aktuella förryskningspolicyn som den ryska regeringen bedrev fick armenierna mer än någonsin i kollisionskurs med det tsarryska styret. 105
Även om genomförandet av de förutbestämda reformerna, med skapandet av bättre levnadsförhållanden i Västarmenien, skulle resultera i utveckling och framsteg av en växande armenisk nation och slutet för faran med krav på självstyre för detta område, så skulle ändå existensen av ett självständigt Armenien mellan Mindre Asien och Ryssland vara helt till den ottomanska regeringens fördel. Detta kunde jämföras med situationen på andra sidan av imperiet, där de självständiga länderna i Balkan nu hade förvandlats till ett hinder för Rysslands frammarsch mot Dardanellerna.
Dock, och utan tvekan, var en sådan förväntan på det politiska tänkandet hos makthavarna i Konstantinopel ett alltför högt krav. En av de främsta experterna på östeuropeiska frågor, Leroy-Beaulieu, har år 1890 uttryck sig på följande sätt: "Med vägran till genomförandet av paragraf 61 i Berlin-avtalet nonchalerade Höga porten att med ett självständigt Armenien resa en mur mellan sig och Ryska Kaukasus." 106
Därmed fortsatte det ottomanska imperiet med sin antiarmeniska policy genom att uppehålla Europa med sina lögner och upprepanden av sinagamla diplomatiska taktik mot stormakternas påpekanden. 107
Samtidigt var de turkiska fullt upptagna med att ändra statistiska siffrorna för att minska de armeniska invånarantalen i de armeniska provinserna så att de framställdes som en obefintlig minoritet. 108
|
|
99) Blue Book, Turkey, 1892, nr. 1, sid. 15, 17 och 38
100) Om tjänster från dessa hamidiska regementen se Paul Rohrbach, Vom Kaukasus zum Mittelmeer, Leipzig, 1903, sid. 57 och 197; H. Lynch, Armenia, London, 1901, vol. II, sid. 4-6, 26, 219, 259 och W. Ramsay, Impressions of Turkey, London, 1897, sid. 210; L. de Contenson, Chrétiens et Musulmans, Paris, 1901, sid. 48-50
101) G. Toumanian, Les Massacres d'Arménie, Paris, 1897, sid. 9; se även E. Bourgeois, Manuel Histiore de politique étrangère, Paris, 1926, vol. IV, sid. 250
102) Om Zeitoun och dess invnare se V. Langlois, Voyage en Cilicie, Paris, 1860, sid. 130; Aghassi, Zeitoun depuis les origines jusqu'en 1895, Paris, 1897; A. D'Avril, Les Arméniens indépendants du Taurus, Questions diplomatiques et coloniales, Paris, 1897; Albert Vandal, Les Arméniens et la Réforme de la Turqiue, Genéve, 1903, sid. 31-32; W. J. Childs, Across Asia Minor on Foot, London, 1917, sid. 393-403
103) Om Sasoun se V. Bérard, La Politique du Sultan, Revue de Paris, 15 december 1896, sid. 880-881
104) Om Shatakh se . F. Lehman-Haupt, Armenien Einst und Jetzt, Berlin, 1926, vol. II, första delen, sid. 81-83
105) Se V. Bérard, La Politique du Sultan, Revue de Paris, 1 januari 1897, sid. 586; se även artikeln av Lanin (E. Dillon), Armenia and the Armenians, Fortnightly Review, London, augusti 1890; Sir Edwin Pears, Life of Sultan Abdul-Hamid, London, 1917, sid. 231-232 och 264
106) A. Leroy-Beaulieu, L'Empire des Tsars et les Russes, Paris, 1889, vol. III, sid. 586. Även några år senare påpekar Paul Cambon att: "Armenien som på grund av turkarnas oändliga dårskap kommer att hålla hela Europa sysselsatt". (Pual Cambon, Correspondance, Paris, 1940, vol. I, sid. 392)
107) Se M. Rolin-Jaquemyens, L'Arménie, les Arméniens et les traités, Revue de Droit internaional et de Légalisation comparée, Bryssel, 1887; Se även Fridtjof Nansen, Gjennem Armenia, Oslo, 1927, sid. 215
108) Se L. de Contenson, Chrétiens et Musulmans, Paris, 1901, sid. 216-217
|
