|
|
|
Den kaukasiska fronten och den amerikanska konsuln F. Willoughby Smith
Under veckorna efter marsrevolutionen förblev den kaukasiska fronten relativt stark. Den turkiska tredje armén försvarade en linje som sträckte sig från Tripoli vid Svarta havet ner till Kemakh, sydväst om Erzindjan, medan den andra armén höll positionerna från Kighi till sydväst om sjön Van. Vinterförhållandena krävde många offer. Bristen för förnödenheter skördade liv bland de redan alarmerande höga antalet sjuka och deserterade. 50 000 rapporterades ha flytt endast från den tredje armén, 61 en siffra som lades till den halva miljon turkiska soldater som redan hade deserterat sedan världskrigets utbrott. 62 Tredje arméns befäl, Vehib Pascha, försökte konsolidera sina män genom att ändra strukturen på armékårerna 5, 9, 10 och 11. 63 Genom att kombinera tre divisioner från respektive kår till en enhet och lägga till ytterligare två andra divisioner, skapade han de kaukasiska 1:a och 2:a armékårerna, var och en bestående av de 9:e, 10:e, 36:e och 5:e, 11:e, 37:e divisionerna. 64
För att på ett bättre sätt koordinera aktiviteterna längs fronten, kombinerade Enver under mars 1916 de andra och tredje arméerna med den kaukasiska armégruppen under ledning av Izzet Pascha med högkvarter i Kharpout. Mustafa Kemal ersatte Izzet som befäl för den andra armén. 65 Genom att utnyttja de ryska soldaternas ovilja att strida efter marsrevolutionen, ledde han ett begränsat turkiskt avancemang som resulterade i en återockupation av regionen från Bitlis ända till Moush. 66 Den hastiga avslutningen av denna manöver i maj berodde på att Kemals armé inte var kapabel att driva större offensiver. Ytterligare en anledning kan ha varit general Erich von Ludendorffs order till Enver att undvika fler militära aktiviteter på den kaukasiska fronten för att kunna övertyga ryssarna om tyskarnas fredsönskan. 67
Den ryska armén led, även om den var överlägsen den turkiska armén både i manskap och i material, också stora förluster p.g.a. den stränga vintern. Men till ännu större skada var den häftiga demoraliseringen och oron. Soldaternas sovjeter vägrade ofta att lyda order, förolämpade högt rankade officerare och beskyllde Petrograds regering för att inte omedelbart teckna ett fredsavtal angående "ingen annektering, inga eftergifter". General Iudenich, befälhavare för den kaukasiska fronten sedan marsrevolutionen, misstänktes hysa tsariska sympatier och diskrediterades för att ha evakuerat regionen Bitlis-Moush. Med godkännande från högljudda revolutionära organisationer ersattes han i juni av general Przhevalsky, veteran från 1914-års Sarighamish-kampanj. 68
Mustafa Kemals manöver i Moush och den vitt spridda oviljan bland de ryska soldaterna skrämde de återvändande västarmenierna. Å deras vägnar mötte Zavriev, Armen Garo och medlemmar ur Moskva-Petrograds armeniska församlingar den provisoriska regeringen. De försökte övertyga Kerensky, först som krigsminister och sedan som ministerpresident, om vikten av att behålla en solid kaukasisk front och krävde att tusentals armeniska soldater i Europa skulle omplaceras till den armeniska platån. 69 Tillbakadragandet av dessa soldater från den europeiska fronten skulle inte ha något större betydelse för aktiviteterna vid fronten, men deras närvaro i Västarmenien skulle spela en avgörande roll för behållandet av de ryskockuperade områdena. Kerensky accepterade förslaget men försökte att genomföra manövern så diskret som möjligt för att det inte skulle orsaka andra liknande krav från imperiets folk. 70 Strax innan den provisoriska regeringens kollaps i november 1917, hade minst 35 000 armeniska trupper fått order om att förflytta sig till den kaukasiska fronten. Men endast några få tusen hade verkligen börjat förflytta sig, av dem reste majoriteten längs de södra vägarna fram till Baku där de skulle få tågtransport till Tiflis och sedan vidare till fronten. 71 Olyckligtvis hade då spänningarna mellan Bakusovjeten och majoriteten av tatarerna nått farliga proportioner. Muslimerna, som kontrollerade större delen av territoriet där Baku-Tiflisjärnvägen passerade, förbjöd ofta tågen att passera innan de hade letat igenom vagnarna efter icke önskvärda element. I takt med att den osmanska närvaron bland Transkaukasus muslimer ökade, brännmärktes de armeniska trupperna som förflyttade sig västerut mot fronten som icke önskvärda och vägrades passage. Under resten av året och större delen av 1918 förblev den armeniska styrkan strandad i Baku där den under ledning av det Armeniska rådet hjälpte till med administrationen i stadens sovjet. 72
|
|
61) Joseph Pomiankowski, "Der Zusammenbruch des Ottomanischen Reiches: Erinnerungen an die Türkei aus der Zeit des Weltkrieges" (Leipzig, 1928), s. 225; W. E. D. Allen and Paul Muratoff, "Caucasian Battlefield: A History of the Wars on the Turco-Caucasian Border, 1828-1921" (Cambridge, 1953), s. 436.
62) Carl Mühlmann, "Das deutsch-Türkische Waffenbündnis im Weltkrieg" (Leipzig, [1940]), s. 184.
63) M. Larcher, "La guerre torque dans la guerre mondiale" (Paris, 1926), s. 411, states that the Third Army dwindled to 36,000 men.
64) Joseph Pomiankowski, "Der Zusammenbruch des Ottomanischen Reiches: Erinnerungen an die Türkei aus der Zeit des Weltkrieges" (Leipzig, 1928), s. 224; W. E. D. Allen and Paul Muratoff, "Caucasian Battlefields: A History of the Wars on the Turco-Caucasian Border, 1828-1921" (Cambridge, 1953), s. 437. Felix Guse, "Die kaukasusfront im Weltkrieg bis zum Frieden von Brest" (Leipzig, [1940]), s. 93, misstar sig uppenbarligen då han anger att denna omorganisation skedde år 1915.
65) M. Larcher, "La guerre torque dans la guerre mondiale" (Paris, 1926), s. 415; W. E. D. Allen and Paul Muratoff, "Caucasian Battlefields: A History of the Wars on the Turco-Caucasian Border, 1828-1921" (Cambridge, 1953), s. 437. Ett gemensamt uttalande tonades ner på slutet av året.
66) Carl Mühlmann, "Das deutsch-türkische Waffenbündnis im Weltkrieg" (Leipzig, [1940]), s. 133; M. Larcher, "La guerre torque dans la guerre mondiale" (Paris, 1926), s. 415.
67) Carl Mühlmann, "Das deutsch-türkische Waffenbündnis im Weltkrieg" (Leipzig, [1940]), s. 134.
68) W. E. D. Allen and Paul Muratoff, "Caucasian Battlefields: A History of the Wars on the Turco-Caucasian Border, 1828-1921" (Cambridge, 1953), s. 450; M. Larcher, "La guerre torque dans la guerre mondiale" (Paris, 1926), s. 412-413.
69) I maj 1917 hade Lvov bildat ett koalitionskabinett som inkluderade socialrevolutionära och mensjevikiska representativer. På grund av en seriös kris i den ryska politiken hade de två partierna nått en kompromiss i sina beslut om att inte delta i regeringen. Offentliga demonstrationer mot utrikesminister Miliukovs deklarationer om "krig fram till avgörande seger" och erövringen av Konstantinopel hade tvingat Kiliukov och krigsminister Guchkov att avgå. Petrograds sovjet gick med på en koalitionsregering för att rädda landet från den alltmer ökande politiska anarkin men tillät dess medlemmar att endast inneha sekundära positioner i Lvovs kabinett. För dokument och diskussioner om perioden, se Frank Alfred Golder, "Documents of Russian History, 1914-1917" (New York and London, [1927]), s. 320-358; Donald W. Treadgold, "Twentieth Century Russia" (2:a uppl.; Chicago, [1964]), s. 128-129, 131; William H. Chamberlin, "The Russian Revolution, 1917-1921" (New York, 1935), s. 143-148.
70) G. Pasdermadjian, "Why Armenia Should Be Free" (Boston, 1918), s. 35. Bertha Papazian, "The Tragedy of Armenia" (Boston and Chicago, 1918), s. 124, påstår att 35 000 trupper hade förflyttats vid november 1917, men detta verkar en grov överdrift.
71) Armeniska republikens delegation till Paris fredskonferens [nu integrerade i arkiven för Dashnaktsoutyoun, Boston, Massachusetts], fil 379/1, "H. H. Vashingtoni Nerkayatsoutsitch yev H. Amerikian Karavaroutyoune, 1917-1918" [R. (Republic) of A. (Armenia) Washington Representative and the Government of North America, 1917-1918]. I detta memorandum som skickade till utrikesminister Robert Lansing påstod den armeniska diplomatiska representativen att det fanns 18 000 armeniska turpper i Transkaukasien.
72) Bakus sovjet antog inte fullt kontroll över stadens administration fram till april 1918. Se kapitel VIII.
|
